Det är intressant hur den kristna högern på sistone börjat hänvisa till mänskliga rättigheter – eller sina vantolkningar av mänskliga rättigheter, snarare.
Abortmotståndare åberopar numera ständigt Europakonventionens klausul om ”samvetsfrihet”, som ger var och en rätt att leva efter sin moraliska övertygelse. Vårdpersonal ska alltså inte behöva medverka till en abort mot sin vilja, påpekar de.
Att samma klausul även uttryckligen slår fast att denna samvetsfrihet bara gäller så länge den inte saboterar andras rätt till vård, såsom abort,
glömmer de bekvämt nog av. Lika glömska är de av att ingen någonsin tvingats jobba i den abortrelaterade vården; att det är ett frivilligt val man gör i samma stund som man skriver på anställningskontraktet.
Häromdagen kom även FN-konventionens begrepp ”familj” i ropet, detta via en nystartad tankesmedja som heter Familjen först.
Vid en första anblick kunde man kanske tro att den hör till samma sorts kristna höger som abortmotståndarna, med tanke på att upphovspersonerna är just kristna debattörer och att tankesmedjan enligt den egna hemsidan ska verka för ”kristen etik”.
Men Familjen först är tvärtom till för alla, ”oavsett partifärg”, som tröttnat på att familjen får ”tjäna som medel för att uppnå ideologiska mål”, hälsar initiativtagarna i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Detta är alltså en tankesmedja som helt saknar ideologiska syften. Men fel har den ändå, sin tänkta saklighet till trots.
Debattartikeln citerar ur FN-konventionen: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället.” Paragrafen i fråga kom ju dock inte till för att upplösa den enhet som är den enskilda medborgaren, utan för att exempelvis se till att flyktingfamiljer inte splittras.
Men några bekymrade ord om syriernas fasansfulla situation står tyvärr inte att finna i Familjen försts debattartikel. I stället tycks undertecknarna mena att paragrafen om familjen betyder att de har FN på sin sida vad gäller att upplösa skolplikten.
”När politiken tar över föräldrarnas beslutsrätt om barnens omsorg och skolgång är i själva verket demokratin ute på ett sluttande plan”, skriver de.
Faktum är dock att det förhåller sig precis tvärtom: Demokrati förutsätter att alla ges lika möjligheter. Och det gör de inte när det är helt upp till föräldrarna att besluta om något så grundläggande för framtiden som barns skolgång; om de alls ska gå i skolan.
Familjen, i alla sina former, kan vara fantastisk. Men den kan också vara allt annat än det. Den kan vara pappor som super och mammor som missbrukar, den kan vara psykisk ohälsa, en hederskulturell boja, religiös isolering eller bara oförmögen att på egen hand ge de små bästa tänkbara förutsättningar.
Därför är det viktigt att samhällets minsta beståndsdel förblir individen, inte familjen, och att barn även fortsättningsvis har rättigheter som aldrig kan villkoras. Inte av föräldrar; inte ens av en totalt oideologisk tankesmedja.
Lisa Magnusson
Vikarierande ledarskribent