Efter ett tufft första år i regeringen sade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin: ”Det blir mitt politiska nyårslöfte att jag ska undvika snabba enkla citat och i stället försöka förklara varför vi har fattat beslut” (SVT 22/12 2015). Så många enkla citat av Fridolin har heller inte synts till under 2016. Dessvärre inte heller de mest nödvändiga som varje partiledning måste uttala om det blir aktuellt, att tydligt ta avstånd från antidemokratiska krafter i sitt parti.
I våras tvingades först bostadsminister Mehmet Kaplan, sedan partistyrelsekandidaten Yasri Khan, bort på grund av sitt samröre med det turkiska maktpartiet AKP. Gustav Fridolin stödde båda in i det sista. Han kritiserade enskilda möten och uttalanden av Kaplan, men ansåg ändå att han hade rätt grundvärderingar. Vid MP-kongressen i maj var det språkrörskollegan Åsa Romson som fick gå. Klumpiga uttalanden vägde då tyngre än demokratiska grundvärden för partiet.
I höst har blickarna riktats mot MP i Stockholmspolitiken. Deya Uzel Senir har tvingats sluta på grund av sina sympatier med Erdogans Turkiet. Men särskilt anmärkningsvärt är tidningen Mitt i:s avslöjanden om Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, en stadsdel med 40 000 invånare.
Miljöpartisten Awad Hersi har som ordförande styrt Spånga-Tensta som sitt eget kungarike. Mitt i berättade i en serie artiklar i september om ett omfattande maktmissbruk där han själv försökt att påverka utbetalningar av försörjningsstöd, samt strukit i underlaget till tjänsteutlåtanden.
Awad Hersi har dessutom motsatt sig större polisnärvaro och övervakningskameror i området, till fromma för den organiserade brottsligheten. Ovanpå allt har mötena i stadsdelsnämnden utvecklats till rena farser där Hersi hittat på uppgifter som han sedan sagt att det inte funnits tid att bemöta. De som till slut tvingade honom att lämna sitt uppdrag var majoriteten i Stockholms stadshus, inklusive Miljöpartiet.
Med tanke på befolkningsstrukturen i Spånga-Tensta är det naturligt att någon med somalisk bakgrund är ordförande i nämnden där. Det kan till och med finnas en stark önskan hos partierna centralt att det är på detta sätt. Personer med utländsk bakgrund som vill engagera sig politiskt välkomnas förstås med öppna armar. Men önskan att få nya röster får inte leda till naivitet, det gäller alla partier. Om icke-demokratiska organisationer passar på tillfället att tillskansa sig makt genom parallella samhällsstrukturer, sådana tendenser har också funnits i till exempel Södertälje, då är demokratin verkligen i farozonen.
Gustav Fridolin har under den månad affären Hersi pågått haft chansen att räta ut frågetecknen kring MP:s demokratisyn, ta revansch för i våras om man så vill. Men han har, liksom demokratiminister Alice Bah Kuhnke, varit tyst. Tycker han verkligen att alla dessa exempel på MP-politiker som slirat i demokratifrågan inte är något att bråka om?