Kristdemokraterna och Folkpartiet har nyligen gjort utspel om integrationen. Centern har presenterat åtgärder inriktade på kommunernas roll. Moderaterna har tillsatt en arbetsgrupp. Troligen förbereds också något på socialdemokratiskt håll – om man ska tolka den fullständiga tystnaden på Aftonbladets (S) ledarsida i torsdags om FP-utspelet med Jan Björklund i spetsen.
Utspelen välkomnas på många håll. Det är viktigt att någon säger något annat än vad Sverigedemokraterna – som inte vill ha någon invandring och följaktligen inte heller någon integration – gör. Men vad är det egentligen som föreslås? Och varför klarar så få av att hålla isär integration och migration?
FP-artikeln i onsdags hade den fördelen framför en del andra inlägg att den inte innehöll några fraser om ”volymer” och inte heller om någon ”oro” bland väljarna av det slag som fanns i Göran Hägglunds artikel i december. Väljarnas inställning till invandring har ju i verkligheten blivit allt mer positiv – medan attityderna bland de genuint främlingsfientliga har hårdnat. Men det är anmärkningsvärt att FP-artikeln, som sägs komma från en intern arbetsgrupp, också är undertecknad av partiledaren vilket ger den en helt annan karaktär. Förfarandet är inte unikt, men partistyrelseledamoten Frida Johansson-Metso har rätt i sin kritik på denna punkt.
Men förslagen då? FP och KD har en punkt gemensam: dagens system med permanenta uppehållstillstånd ska bytas till provisoriska som efter tre år förvandlas till permanenta om skyddsbehovet kvarstår eller när den asylsökande får jobb. Olika undantag ska också finnas för att underlätta familjeåterförening.
Förslagen motiveras med att man vill stimulera fler att komma i arbete och har naturligtvis inget flyktingfientligt syfte. Men det finns två tunga invändningar. Den första är att asylsökandes osäkerhet kan bli större, vilket knappast är rätt signal om man betänker den skräck och den oro som många för med sig från det land de flytt från. Den andra är att ett sådant system öppnar för fusk. Dagens system infördes – av alliansregeringen - för att underlätta integrationen.
KD för också ett resonemang om ”säkra länder”, varifrån asylansökningar ska behandlas mer summariskt än från andra. Men vilka länder är i dagens värld verkligen säkra? Förslaget är ogenomtänkt och ger argument för dem som i verkligheten vill strypa asylinvandringen. Den lägre etableringsersättningen och det högre etableringsavdraget som KD också föreslår kan däremot övervägas, men lär inte imponera på dem som inte vill släppa in några flyktingar alls.
FP vill ställa hårdare försörjningskrav för anhöriginvandring, men förespråkar samtidigt många undantag, vilket inte heller lär imponera på dem som inte vill ha någon sådan invandring. Partiet vill också avskaffa vårdnadsbidraget som man menar står i vägen för arbetslinjen och har blivit en fälla inte minst för invandrarkvinnor. Här har FP starka argument på sin sida.
Dessutom upprepar man det nu mer än tolv år gamla kravet på språktest för medborgarskap. Syftet är respektablet - däremot är kravet både onödigt och ogenomtänkt:: det är ju en självklarhet att den som vill leva som medborgare i ett nytt land själv gör sitt yttersta för att lära sig språket. Och den utestående frågan är alltjämt hur man gör med de invandrare som - precis som många infödda svenskar - av olika skäl har svårt att tillägna sig ett nytt språk. Behöver inte de det skydd och det erkännande som ett medborgarskap kan ge? För socialt engagerade liberaler är detta en viktig fråga.
Till skillnad från KD för FP också ett resonemang om lägre trösklar till jobb och en modernare arbetsrätt. Det är bra. Det som behövs – helt oavsett om SD har noll eller tretton procent av väljarna – är åtgärder för att underlätta för ungdomar och nyanlända att få bostad och jobb i Sverige. En tidigare FP-artikel, av Erik Ullenhag och Roger Haddad (SvD 19 december) handlade just om detta.
Det är så debatten bör föras. Trötta repriser på symbolutspel med effekter som är antingen obefintliga eller tveksamma har vi ingen nytta av.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör