Under den gamla värnpliktens tid togs i princip alla män (och så småningom en del kvinnor) ut för någon form av militärutbildning. Systemet urholkades efter hand allt mer och värnplikten började i praktiken likna ett frivilligsystem.
Sedan 2010 har försvaret också formellt byggt på frivillighet. Det kunde tyckas som ett rimligt steg då, trots att försämringen av det internationella läget inleddes redan 2008 med Georgienkriget. Men Georgien ligger långt borta och kriget där kunde uppfattas som en isolerad händelse. Nu pågår ett krig så nära som i östra Ukraina och en del av detta land har med våld annekterats av Ryssland, som också börjat uppträda allt mer påträngande i Östersjöområdet. Men rekryteringen till yrkesförsvaret har inte ökat.
Den nya värnplikten, som kommer att få brett politiskt stöd, är snarare en mönstringsplikt. Precis som nu ska alla i rätt ålder – födda 1999 och 2000 – fylla i ett så kallat beredskapsunderlag. Med detta som utgångspunkt kallas sedan 13 000 ungdomar, både kvinnor och män, till mönstring. Därefter tas ett visst antal ut till värnpliktsutbildning så att minst 4000, frivilliga och värnpliktiga, utbildas varje år. Antalet kommer att ökas om det internationella läget försämras.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) påpekar att detta påminner om det system som redan tillämpas i Norge. Och som ett steg i riktning mot allmän värnplikt, i ordets egentliga betydelse, är förslaget välkommet. Men det handlar alltså inte om att obligatorisk militärtjänst åter, som för en generation sedan, blir ett självklart inslag i svenska ungdomars liv i skarven mellan skolan och vuxenblivandet.
I detta ligger också en problematik som politikerna måste ta på allvar. Hur stor kommer motivationen att vara för de ungdomar som väljs ut när de vet att de flesta i samma ålder inte behöver göra militärtjänst? Hur ska man se på värnpliktsvägran?
Och, från ett annat perspektiv, hur ska försvarets behov av snabb förstärkning vad gäller både materiel och utbildade officerare förenas med de kostnader som det nya systemet ofrånkomligen medför? Bristen på officerare är stor och de nya som behövs i yrket måste till stor del rekryteras bland värnpliktiga eftersom antalet frivilliga är för litet. Det kommer att behövas kraftiga tillskott av pengar till försvaret för att både fylla luckor av olika slag och göra försvarsmakten till en attraktiv arbetsplats.
Det är inte heller troligt att personalbehovet kommer att vara lika stort som under det kalla kriget. Kanske borde den återinförda värnplikten kombineras med en bredare utbildning för många fler så att det finns en ”personalreserv” att sätta in vid katastrofer av olika slag. Då blir ”värnplikten” åtminstone mer allmän.
Håkan Holmberg