Och får man översätta folkvisor till andra språk? Sångerskan Miriam Aida gör ”Cristal tão fino” (”Kristallen den fina”) på portugisiska, som en medryckande samba. Och saxofonisten Stan Getz förvandlade 1951 ”Ack Värmeland, du sköna” till jazzstandarden ”Dear old Stockholm”. Vallonerna sägs ha tagit med sig melodin, som blev en juvel i den svenska visskatten. Musik har inga gränser.
Att Sarah Dawn Finer i förra veckans Mello sjöng ”Till Österland vill jag fara” på hebreiska var inte bara vackert utan också logiskt: efter de första stroferna, hämtade från en nederländsk förlaga, följer en parafras på Höga visan.
Tonerna till ”Du gamla, du fria” är hämtade från svensk folkvisa. Fast först var melodin tysk, hävdar en språkforskare från Finland, där visan finns i otaliga varianter. Richard Dybeck var aldrig nöjd med sin text ”Du gamla, du friska”, som han författade till en Nordisk musiksoaré i Stockholm 1844. Till hans stora förtret trycktes den året därpå i en sångbok: Orden var ju endast ”för tillfället författade, aldrig emnade att i tryck allmängöras. Tilltaget lärer af hvarje rättänkande menniska ogillas”, ansåg han.
Texten kom sedan att ideligen ändras. Först bytte Dybeck ”friska” mot ”fria”, sedan har diverse strofer av olika författare lagts till och dragits ifrån. Enligt Wikipedia har sången publicerats under flera titlar och med varierande text. Kring år 1900 tyckte många att den var direkt olämplig som nationalhymn. Det var ju otydligt vilket land som egentligen besjöngs!
Studerar man dagens version av ”Du gamla, du fria” bör man ha 1844 års kontext klar för sig. Den rådande Skandinavismen förklarar textens önskan att leva och dö ”i Norden”. Sverige är i union med Norge och har för övrigt en koloni i Västindien, där förslavade afrikaner betraktas som lösöre. Nationalsången speglar en beundran för stormaktstidens ”fornstora dar”, ett fundament i det nationalistiska propagandaprojekt som blev möjligt då folkskolan infördes 1842. Skolan undervisar om ”det svenska lynnet” utifrån klichéer och stereotyper. Storsvensk kolonialism och krigföring glorifieras, och de germanska svenskarnas förfäder är alltid lika urgamla och enastående. Svenskheten är således en uppfinning som pådyvlas uppifrån. I själva verket rymmer Sverige 1844 stora olikheter – etniskt, geografiskt, språkligt, sedesmässigt. Och inte minst är Sverige auktoritärt och klassegregerat, med stora klyftor och utbredd fattigdom.
Mot denna bakgrund är en del reaktioner efter förra veckans Mello förbluffande. Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgs-Posten, kallar sångnumret ”självskadebeteende” och ett ”politiskt ställningstagande” som ”delar Sverige itu”. Nu, hävdar hon, krävs att Sverige vågar definiera vad som avses med svenskhet!
Ack. När vi i stället behöver läka de ännu öppna skador som den statliga svenskhetspropagandan har åsamkat!
Ivar Arpi skriver långt på Facebook om faran av vad han kallar destruktiv antinationalism: Genom att ”byta ut Norden mot jorden” vill Dirawi och Dawn Finer ”avskaffa nationen”. (Frågan är alltjämt vilken nation som avses?)
Ivar Arpi pekar, som argument, på ett ökat intresse för ”Sverige, svenskhet och släktforskning”. Landar alltså släktforskning per definition i Sverige och svenskhet? Själv har jag rötter hos en grupp invandrare som länge var högst motvillig till integration, men fick legitimitet ändå genom att den ansågs duglig: vallonerna.
Nationalsången växte fram genom tradition för över hundra år sedan. Långsamt accepterad av folket, med kunglig sanktion – men aldrig försedd med officiell status. Sådana processer bör ses som skrivna i vatten snarare än huggna i sten.
Samhörighetskänslans ständiga skiljaktighet och naturliga föränderlighet finner sin styrka i processen. Och i denna måste det vara fritt att både intressera sig för sitt land och att ifrågasätta nationsgränser och nationalism. Eller helt enkelt bara omfatta universella värden.