Vägen kallas Gottsunda allé. Namnvalet har en omisskännlig air av mäklarvokabulär och mycket riktigt planeras ett tusental bostäder på ömse sidor om allén.
Det är dock inte det enda argumentet för vägstumpen. Allén ska också göra det enklare för Gottsundaborna och SLU-studenterna att ta sig till Ultuna och Sunnersta och den ska dessutom bli ett alternativ för dem som otåligt sitter i bilköer på Vårdsätravägen med riktning Kungsängsleden.
Problemet är väl bara att allén slutar i en cirkulationsplats på Dag Hammarskjölds väg. Den som ska vidare med sin bil måste vrida på ratten och antingen fara söderut mot Sunnersta eller norrut mot Ulleråker.
Gottsunda allé är en av de bättre illustrationerna av begreppet ”de små stegens tyranni” som Uppsala sett på senare tid. Med en trafikled som slutar abrupt i rondellen som också leder mot Ultuna och som kräver flera motiveringar ska Uppsalaborna om något år få den verkliga motiveringen – Gottsunda allé är första länken på den trafikled som ska gå över Fyrisåns dalgång, Årike Fyris, från Ultuna till Nåntuna och vidare mot Bergsbrunna och E4. Uppsalaborna förväntas vara tillräckligt korkade eller kanske resignerade för att svälja betet och medge att det är självklart att allén måste gå vidare över en bro vid Ultuna.
”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”, sa kommunalrådet Stefan Hanna i torsdags när han var med och invigde allén. Karin Boye hade knappast en trafikled i södra Uppsala i åtanke när hon skrev dikten I rörelse. Och var diktcitatet i själva verket en signal från Stefan Hanna till fortsatt planering för Ultunabron? Trots att han uttryckt skepsis till brobygget?
Fortsätter broplanerna med Gottsunda allé som ett ofrånkomligt argument för en bro skapar Uppsala sig en rad problem. Ett brobygge kommer att innebära ett tungt steg mot allt mindre hänsyn till naturens förutsättningar i allmänhet och till Årike Fyris unika kvaliteter i synnerhet. Det linneanska landskapet runt Kungsängen med Linnéstigar och botaniska minnen i marken är en klenod i samma klass som Uppsalas minnesmärken Domkyrkan, Gustavianum, Slottet, Carolina Rediviva med flera.
Åriket med sin hittills orörda natur ses tyvärr som möjlig mark att exploatera. Men Domkyrkan betraktas inte som en tegelbyggnad vilken som helst som går att riva för att få exempelvis en genomfartsled genom Centrum.
Uppsalas befolkningsmål skrivs ständigt upp. Nu ska vi bli 355 000 om några decennier. Det finns skäl till att Uppsala är en populär stad, vi har lyckats behålla historien levande men också byggt en stad för framtiden. Det vore sorgligt om dagens politikergeneration för alltid skulle förstöra landskapsbilden vid Fyrisån.
Kersti Kollberg
Fristående kolumnist