Det handlar om ytterväggarna på en markvärmecentral med betydelse för värmeslingorna i backen. Den som vet något om historien och om totalitära regimers propaganda känner genast igen den speciella form av kitsch som den östtyska regimen satte upp på offentliga platser.
På byggnadens fyra sidor ser man lyckliga människor som hyllar den kommunistiska framtiden, inklusive pionjärer i vita blusar och blå halsdukar från Freie Deutsche Jugend, FDJ, den enda politiska ungdomsorganisation som tilläts i DDR. På en av sidorna håller man upp en banderoll med texten Sozialismus, vilket i regimens terminologi betydde detsamma som kommunistisk diktatur. På en annan sida ser man pionjärer tillsammans med tre representanter för de klasser som enligt regimens propagandabild av sig själv i harmonisk samverkan byggde DDR-staten: arbetarna, bönderna och ”intelligentian”.
Låter det bekant? Exakt samma motiv, utfört av plattor av Meissenporslin, finns vid en av den kommunistiska regimens gamla ministeriebyggnader på Leipziger Strasse i Berlin. Konstverket i Carolinabacken är i själva verket ett ”citat” av ett original som har kallats ett av de stora mästerverken i östtysk propagandakonst, utfört av Max Lingner 1950–52.
Ringer man kulturförvaltningen i Uppsala kommun så får man veta att byggnaden ingår i ett projekt kallat Urbana souvenirer. Där ska också ingå inslag som ska anspela på andra europeiska storstäder som Warszawa och Lissabon och ett tema ska vara mänskliga rättigheter. Ett annat tema är fred.
Det är en fin tanke, i en stad som själv vill räknas till storstäderna. Men några frågor är ofrånkomliga.
Från vilka andra fallna eller nuvarande diktaturer skulle det kunna bli aktuellt att kopiera propagandakitsch i syfte att utsmycka en paradgata?
Har någon reflekterat över vilka associationer denna målning kan ge den som själv upplevt förtrycket i DDR och resten av Östeuropa, som registrerats av Stasi eller som har anhöriga eller bekanta som skjutits under det som med DDR-regimens uttryck kallades ”republikflykt”?
Om man vill ha en serie konstverk som anknyter till”fred” och ”mänskliga rättigheter”, har man då reflekterat över att den mest kända symbolen för Tysklands huvudstad knappast är denna propagadamålning utan Berlinmuren?
Det är känt att Max Lingner, som arbetade under tvång från regimen, avskydde målningen. Med den ironi som historien ibland åstadkommer blev platsen ett centrum och en symbol för arbetarrevolten i Östberlin 1953 mot den kommunistiska diktaturen. Om den skrev Stig Dagerman i Arbetaren 18/6 1953:
Vi har ropat i kväll med stenar.
Ni har svarat i kväll med bly
Folket på Wilhelmsstrasse
Och folket vid Engels staty.
Håkan HolmbergPolitisk chefredaktör