Uppsala ska som bekant bli en storstad med 350 000 invånare. Det kommer att ske någon gång runt 2050, det vill säga ganska snart med stadsplaneringsmått mätt. Frågorna som borde hålla kommunpolitikerna vakna på natten är: Var ska de nya invånarna bo? Hur ska de ta sig till och från jobbet? Och vad innebär den nya bebyggelsen för staden som helhet, för attraktiviteten och livskvaliteten?
I översiktsplanen från i december målas Uppsala 2050 upp som en stad som växer längs ”noder”, Gränby, Gottsunda/Ultuna, Bergsbrunna och Börjetull. Det ser bra ut med nya tågstationer, arbetsplatser och service. Man ska också kunna ta sig på tvären mellan noderna. Men det lär dröja ett tag innan Bergsbrunna stad ser dagens ljus. För en verkligt effektiv arbetspendling med tät trafik från Bergsbrunna krävs fyra järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm.
Då är det enklare att börja med förtätning av befintliga stadsdelar. Det är kommersiellt gångbart och lätt att sälja in till byggherrarna. Folk vill ju bo nära centrum i första hand, nära naturen och vattnet i andra hand. Därför blir det så tätt mellan husen i de nya områdena, och därför börjar boende att protestera, som senast i Eriksberg.
En blivande storstad måste lära av misstagen i existerande storstäder, och lärdomarna från Stockholm är många. Många vill till exempel bo i det vackra Nacka vid inloppet till staden. Således har det byggts mängder av bostäder längs Värmdöleden, och ytterligare cirka 50 000 är planerade. Men bilköerna vid rusningstrafik börjar redan vid Skurusundet i öster och den stora vägtunneln Södra länken, som invigdes 2004, stängs av med jämna mellanrum på grund av belastningen.
Den nya tunnelbanelinjen till Nacka centrum beräknas vara klar 2027-2028. Lärdomen är att det tar mycket längre tid att bygga infrastruktur än bostäder. Som vi sett på många håll i Uppsala de senaste åren växer huskropparna upp när man vänder ryggen till. Kommunen räknar dock med väldigt lite privatbilism för de nya invånarna. Cykel och en snabb och effektiv kollektivtrafik ska räcka långt, hoppas man.
Men medan byggloven expedieras i rasande takt i Uppsala, och bostadsbristen håller på att försvinna, står stat, landsting och kommun i varsitt hörn och funderar på framtidens transportsystem. Tåg, spårvagn, spårtaxi, stamlinjer med bussar eller kanske alltihop? Under tiden håller man på att samla ihop till en rejäl trafikinfarkt.
Det kommer att behövas övergångslösningar. Frågan är inte om man ska bygga en bro vid Ultuna. Frågan är om det räcker med bara en ny bilbro över Fyrisån och om inte bron vid Kungsängsleden behöver breddas? Fler bilar har förstås inget egenvärde. Inte ens om det bara skulle handla om miljövänliga bilar, vilket det enligt riksdagsbeslut ska göra från 2030. Också elbilar tar plats och behöver energi som ska produceras någonstans. Effektivisering måste ske, samtidigt som utsläppen minskas.
Bilköerna är redan ett faktum i sydvästra Uppsala, trots att bara en bråkdel av de tiotusentals bostäder som ska byggas är klara. Att bygga tätt är i teorin effektivt om man ska ordna med gemensam service och kollektivtrafik. Men för många nya Uppsalabor kan det i praktiken resultera i en vardag som inte fungerar.
Hittills har kritiken mot kommunen varit just att man bygger för tätt. Med kvarter som liknar storstädernas förändras stadens karaktär. Attraktiva Uppsala, den småskaliga storstaden där alla vill bo, är ett epitet som kan gå förlorat med alltför giriga byggplaner. Som exempelvis 7 000 bostäder i Ulleråker eller den aktuella förtätningen av Eriksberg. Insyn från grannens balkong kommer ändå att väga lätt i jämförelse med att inte kunna ta sig till jobbet, handla eller skjutsa till barnaktiviteter på ett smidigt sätt.
Uppsala måste banta byggplanerna något medan tid är, se över vägnätet och redan nu sätta ner foten om spårvägsnätet. I så fall kan den första spårvagnen lämna Resecentrum med destination Ultuna omkring 2030.