Båda händelserna kom att definiera politiska positioner för lång tid framåt. 1914 gällde det parlamentarismen och den personliga kungamakten. 1939 gällde det hållningen till judeförföljelserna i Nazityskland.
De stora dragen i Bollhusmötet är väl kända. En majoritet av deltagarna vid ett stormöte med Uppsala studentkår röstade mot att en handfull judiska läkare från Tyskland skulle beredas en fristad i Sverige. Författaren Ola Larsmo frilade i boken Djävulssonaten 2007 de intriger som låg bakom. En grupp nazianstuckna studenter, med den senare bekante Arvid Fredborg som ledande kraft, tog 1937 kontroll över den konservativa studentföreningen Heimdal och kunde senare med några av nationerna som redskap och under förevändningen att det handlade om en kårfacklig fråga driva igenom att kårledningen sammankallade detta möte.
På motsidan stod den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, den liberala Verdandi, Studenternas helnykterhetsförbund och två kristna studentföreningar. De stod för en humanitär grundhållning, medan intrigörerna styrdes av uttalad antisemitism (de hade aldrig hela Heimdal bekom sig). Men genom att kårledningen lät sig luras att hantera ärendet som en facklig intressefråga och inte som en moralisk principfråga gjorde man det lätt för de nazianstuckna att få med sig en majoritet som inte ville befatta sig med politik.
Flera liknande möten ägde rum i andra studentstäder men det var Bollhusmötet som blev symbolen för hur en del av studentopinionen började glida mot avgrunden under 1930-talets slut. Fredborg med flera bytte i ett avseende ståndpunkt några år senare och ansåg att Sverige borde göra motstånd mot en eventuell tysk ockupation. Men samtidigt resonerade man om möjligheterna till samverkan med Tyskland och önskade alltjämt en ”sund raspolitik” utan alltför många judiska flyktingar. Detta kallades för ”den svenska linjen”, ett namn som alltjämt går igen i Fria Moderata Studentförbundets tidning Svensk Linje, och kretsen kring Fredborg välkomnades in i normalt politiskt arbete i Högerpartiet.
Ändå finns en mytbildning om Fredborg som en konservativ antinazist som levt kvar in i vår tid – bland annat genom en återutgivning av hans bok Bakom stålvallen från 1943, med förord av Jan Myrdal (!). Myten går senast igen i en artikel i februarinumret av Magasinet Neo, där doktoranden David Lindén nämner Fredborg som en moderat förebild vilken som helst.
Men Bollhusmötet går inte att komma runt. Och en lärdom är viktigare än andra: Moraliska grundfrågor måste ställas som just moraliska frågor och inte döljas bakom ”opolitiska” formuleringar om något annat, i detta fall ”studentintresset”. Kårledningen misslyckades med detta 1939 och lät sina motståndare definiera frågeställningen.