Gårdagens avslutande partiledardebatt i riksdagen, den sista före valet, gav naturligtvis inte några svar på sådana frågor. Men de finns ju där i alla fall.
Om alliansregeringen avgår kommer budet att gå till Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men sedan då? Om vi för ett ögonblick bortser från osäkerheten om alliansregeringens egen hållfasthet så finner vi att osäkerheten om alternativet snarast blivit större under våren.
Löfven har sagt att han inte vill medverka till att en svag minoritetsregering bildas. Då måste han ta med Miljöpartiet. Men också kombinationen S-MP kan visa sig vara för svag. Ska Vänsterpartiet tas med? Eller accepterar V att stödja en regering som man inte ingår i? Och hur blir det om FI kommer in? Tänk om inte ens alla dessa fyra partier räcker till för att åstadkomma en majoritet?
Och hur blir det med politiken? Det är inga småsaker som skiljer de tre eller fyra partierna åt. Socialdemokraterna har försökt lägga sig så nära regeringen som möjligt i skattepolitiken (jobbskatteavdragen ska vara kvar) och vill förmodligen undvika allt som innebär att uppskattade enskilda alternativ inom välfärd och skola försvinner. Men med socialdemokratin försvagad och andra partier förstärkta blir det svårt att hålla emot dem som vill göra betydligt mer. Vad kommer Vänsterpartiet att kräva för att släppa fram Löfven? Och hur blir det med Socialdemokraternas utlovade förstärkning av försvaret i allians med MP, V och FI?
Stopp för den ekonomiska tillväxten går egentligen inte att åstadkomma med politiska beslut, annat än indirekt som ett resultat av en djup kris eller medveten misskötsel av ekonomin. Men både MP och FI uttrycker sig som om tillväxten kunde och borde ”avskaffas”. Socialdemokraterna, som i grunden har samma förståelse av hur ekonomin fungerar som de borgerliga partierna, lär inte vilja medverka. Men hur regerar man ihop med partier som har en helt annan världsbild? Och hur åstadkommer man mera konkret friår och arbetstidsförkortningar utan påverkan på löner, produktion och välfärd?
Jan Björklund (FP) frågade i går vilken den exakta skillnaden är mellan Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas syn på arbetskraftsinvandring. Svaret från Mikael Damberg (S) var inte helt klargörande. Och om Socialdemokraterna verkligen vill strama åt reglerna – hur ska det göras i samverkan med Miljöpartiet som alltid har dragit åt rakt motsatt håll?
Trots allt vad Löfven sagt om vådan av en minoritetsregering så har förmodligen åtskilliga socialdemokrater vid det här laget tänkt tanken att en sådan kanske ändå skulle kunna stå starkare än en mycket brokig koalition, om den har möjlighet att söka stöd på olika håll i olika frågor. Vad krävs för att en sådan regering ska släppas fram av riksdagen?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör