Vid flyktingtoppmötet i New York, där Sverige och fem andra länder var medarrangörer till USA, beslutade de 50 deltagarländerna att öka antalet kvotflyktingar till 360 000 i år. Det är inte obetydligt, inte när man samtidigt ökar stödet till FN och till stora mottagarländer nära konflikthärdarna. Men det rör sig ändå bara om en dryg halv procent av de totalt 65 miljoner i världen som är på flykt.
”Jag tog initiativ till mötet för vi alla måste göra mer”, sade USA:s president Barack Obama i sitt inledningstal. Och hans eget USA kan verkligen göra mer. I år har 13 000 flyktingar från den värsta katastrofen, inbördeskrigets Syrien, fått skydd i landet. Det kan jämföras med Tyskland där 500 000 syrier sökt asyl. Skillnaden kan inte bara skyllas på geografin. Även jämfört med grannen Kanada, som med en tiondel av befolkningen tagit emot 35 000 syrier, ligger USA långt efter.
New York Times skriver (18/9) att skräcken för terrorism gjort det svårare för flyktingar från Mellanöstern att bli insläppta i USA under valåret 2016. Och att det från länder i USA:s närhet, till exempel det hårt våldsdrabbade Honduras, varit mycket svårt att få uppehållstillstånd, eller bara att få sin asylansökan prövad. Många som lyckas ta sig över gränsen till USA kastas i fängelse för att sedan utvisas.
Majoriteten av världens flyktingar kommer från Afghanistan, Somalia och Syrien och de allra flesta befinner sig i läger i något av grannländerna. Eller befann sig. Sedan i somras har exempelvis Jordanien också stängt sina gränser vilket inneburit att nya läger skapats vid gränsen till Syrien, där man lever i fullständig misär med mycket bristfällig tillgång till mat, vatten och grundläggande sanitära system.
Det enda hoppet i dessa läger är att väljas ut som kvotflykting av FN-organet UNHCR. Detta lilla hopp, att få tillhöra den halva procenten, står förstås i direkt proportion till viljan att riskera livet för att med båt, lastbil eller till fots ta sig till Europa. Ett Europa som ju stängt sina gränser och betalat Turkiet för att upprätta nya läger, eller bara lämna flyktingarna åt sitt öde.
Flyktingfrågan är en het potatis som bollas mellan världens stater. Det finns alltid någon som gör ännu mindre. Australien betalar östater för att ha flyktingarna i vålds- och sjukdomshärjade läger. Rika länder som Kina, Japan och Saudiarabien gör i princip ingenting alls. Endast glimtvis har politiker som Obama eller Angela Merkel visat ledarskap och sagt vad som behöver göras. Om ett år kan de båda vara borta från scenen.
Det står redan klart att eftervärlden kommer att döma oss hårt för hanteringen av framför allt Syrienfrågan. Frågan är bara hur hårt. Till att börja med måste i alla fall antalet kvotflyktingar kunna räknas i miljoner.