I förra veckan presenterade fackförbundet Vision en stor rapport om sjukskrivningar. Dessa kostar kommuner och landsting 20 miljarder årligen, i sjuklön de första två veckorna, pension och produktionsbortfall. Förutom slöseriet med skattepengar tillkommer alla personliga tragedier till följd av att man inte kan jobba. Arbetsgivare måste satsa mer på både rehabilitering och arbetsmiljö, ”ingen ska behöva bli sjuk av sitt jobb”, skriver Vision. Självklart är det så.
Belysning av sjukskrivningar är bra, men någon nyhet var nu inte den fackliga rapporten. Situationen har tvärtom varit ännu mycket värre för tiotalet år sedan. Redan 1998 sågs de första tecknen på en kraftig ökning av sjukskrivningarna. År 2003 bidrog framför allt långtidssjukskrivningarna till de historiskt höga sjukskrivningstalen. Då hade över 100 000 svenskar varit sjukskrivna i minst ett år.
Redan från början stod det klart att sjukskrivningarna hade andra förklaringar än de rent medicinska. Sjuktalen följde till exempel arbetslöshetstalen i kommunerna. Ju högre arbetslöshet, desto högre risk för fler sjukskrivningar. I Uppsala län hade Älvkarleby flest sjukskrivna, medan Knivsta hade minst. Samma tydliga tendens fanns i landet som helhet, i jämförelsen mellan storstad och glesbygd.
Det saknas samband mellan de kraftiga upp- och nedgångarna i sjukskrivningar och den faktiska hälsan. Antalet sjukdagar i Sverige beror i högre utsträckning på var man bor, vilka regler som gäller för sjukförsäkringen och på att det saknas kunskap om nya typer av sjukdomar. Det är nästan enbart de psykiska diagnoserna som ökat på 2000-talet. Och de som drabbas är ofta äldre, offentliganställda kvinnor. Rapporten är bara ytterligare ett kvitto på något som varit känt länge.
Efter 2003 började sjuktalen stadigt att minska. Till en början berodde det på att långa sjukskrivningar övergick i förtidspension. Men 2008 infördes rehabiliteringskedjan av alliansregeringen och sjukförsäkringen fick tydliga gränser för när åtgärder skulle sättas in för den sjukskrivne. Hela försäkringen fick också en bortre gräns, den som under flera års intensiv debatt kom att kallas ”stupstocken”.
Sjuktalen fortsatte nedåt en period, men vände upp 2011. Delvis beroende på att fler än man räknat med återvände till sjukförsäkringen, men framför allt började antalet psykiska diagnoser att öka explosionsartat. Vid utgången av 2012 var 48 000 sjukskrivna med en psykisk diagnos, två år senare 71 000. Psykiska problem står nu för majoriteten av sjukfallen och den vanligaste anledningen till en sådan sjukskrivning är akut stressreaktion.
Regeringen räknar med att kostnaden för sjukförsäkringen passerar 50 miljarder kronor senast 2020, mer än en fördubbling jämfört med 2010. De motåtgärder som presenterats är att man tagit bort den bortre gränsen, vilket kommer att göra läget ännu mer prekärt. Och att man försökt vältra över en del av kostnaden på arbetsgivarna, ett förslag som drogs tillbaka efter skarp kritik.
Såväl regering som opposition står handfallna när hela landet ser ut att drabbas av en akut stressreaktion. Att mixtra med gränser och krav på de sjukskrivna räcker inte. Både arbetsgivarna och läkarkåren står maktlösa när mörkret slår till, när man knappt kan se sin arbetsplats längre. Svaret måste finnas i de stora organisationer som beskrivs i rapporten, kommunerna och landstingen.
I värmländska Torsby är sjukfrånvaron 4,3 procent av arbetstiden. I grannkommunen Arvika är 7,3 procent frånvarande en vanlig arbetsdag. Torsby tog för några år sedan krafttag mot sjukskrivningarna. Framgångsreceptet beskrivs som att man haft engagerade ledare, politiker och chefer, och att man tagit större hänsyn till de anställdas livssituation.
Det kan vara så enkelt som att kolosserna till offentliga arbetsgivare egentligen aldrig sett sina medarbetare. Det gick bra ändå fram till 1990-talskrisen då man blev färre i vården, skolan och omsorgen. Efter hundratusentals personliga tragedier är det hög tid att vakna och se den resurs som varje kommun- eller landstingsanställd är. Börja med att studera Torsby.