Detta hundraårsminne är minst av allt gammal historia. Konsekvenserna av krigsutbrottet är med oss också i dag och faktorer som påminner om dem som framkallade katastrofen går att känna igen också i samtidens internationella politik. UNT kommer under sommaren i en serie artiklar på ledarsidan att belysa olika aspekter på händelser med anknytning till året 1914.
Kriget började inte med skotten i Sarajevo. I stället tog det nästan en månad innan stormakterna hade låst fast sig så pass att ingen av dem längre kunde se något alternativ till mobilisering och krig. Diplomaten Andreas Danielsen beskriver i boken Hederskriget, som utkommer i augusti, en mentalitet som gjorde att kejsar Frans Josef och det ledande skiktet i Österrike-Ungern trots att de insåg att det egna riket troligen inte skulle överleva ett krig ändå valde att starta det. Nationella intressen i detta begrepps nutida mening spelade ingen roll – i stället uppfattades mordet som en oförrätt mot den Habsburgska dynastin som styrde en stormakt på nedgång, utan identifikation med något bestämt folk eller statsområde.
Bakom mordet låg en bosnienserbisk terroristgrupp, vars mål var att den nyblivna Habsburgska provinsen Bosnien skulle införlivas med det uppåtsträvande Serbien. I en av de allra bästa böckerna om krigsutbrottet och dess förspel, The War that Ended Peace, skriver den brittiska historikern Maragaret Macmillan om de slående parallellerna mellan denna grupp och nutida fenomen som al-Qaida. Medlemmarna levde asketiskt, hade brutit med sina familjer, skänkt bort sina ägodelar och föreställde sig att de ingick i en större plan för att rädda världen från synd och korruption.
I en annan parallell till vår tid påminner Macmillan om hur grupper av denna typ fick stöd, materiellt och ekonomiskt, från olika krafter i Serbien vars viktigaste politiska mål var att förena alla sydslaviska folk under det serbiska kungadömet. Det är lätt att tänka på hur de styrande i Iran understödjer grupper som Hizbollah i Libanon eller på hur den pakistanska säkerhetstjänsten i decennier understött eller uppmuntrat terroristgrupper i grannländerna.
Vilken roll Serbiens regering spelade i detta understöd är omdiskuterat. Premiärministern Pasic försökte enligt Macmillan desarmera de farligaste krafterna bland annat inom militären. Också här kan man se mönster som går igen också i andra historiska skeenden – regeringar som vill genomföra ett starkt nationalistiskt program men tappar kontrollen över de krafter man släppt lös.
Bakom Österrike-Ungern stod Tyskland. Men Tyskland hade åren före 1914 förlorat eller spelat bort andra alliansmöjligheter och fick hålla tillgodo med det som bjöds, vilket alltså var en stat som i längden inte kunde fungera eller hålla samman i den moderna världen. Ironiskt nog var det just Franz Ferdinand som hade ambitionen att reformera dubbelmonarkin till en genuin federation med likaberättigande för alla stora nationaliteter. Samtidigt skulle han aldrig ha fått en sådan plan godkänd av ledarna för den ungerska rikshalvan, eftersom detta skulle innebära att det historiska Ungern förlorade både sin politiska särställning och stora delar av sitt territorium.
Men Tyskland låste sig alltså vid den Habsburgska dubbelmonarkin och kom därmed också i ett allt mera spänt förhållande till Ryssland, som understödde Serbiens ambitioner på Balkan. Som vid så många andra tillfällen i historien blev den starkare parten i en allians, i detta fall Tyskland, fånge hos den svagare parten, alltså Österrike-Ungern. Att den tyske kejsaren och den tyska krigsmakten inte var ansvariga inför någon annan gjorde inte saken bättre.
Nästan alla politiska ledare i den tidens stormakter delade föreställningen att ett storkrig var otänkbart. Också den föreställningen går igen i dag, hundra år senare.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör