Trots att de flesta är överens om behovet av att satsa på forskning och innovation, saknas gedigen kunskap om vad som fungerar. Nu vill några av Sveriges största forskningsfinansiärer ändra på det genom en nysatsning.
Under december månad har ett antal rapporter om svensk forskning kommit. Den senaste är Vetenskap & Allmänhets årliga undersökning om allmänhetens förtroende för forskning. Den visade att förtroendet för forskningen sjunker, trots att många känner stor tillit till vetenskapliga studier och gärna medverkar i dem. I en aktuell rapport från Statskontoret slås det fast att en rad jämställdhetsproblem i sektorn beror på att det stundtals finns så stora brister i kunskapsunderlaget att det går att tala om en forskningspolitik som bedrivs i blindo! Samtidigt visar en undersökning från Entreprenörskapsforum att nästan 50 procent av den ekonomiska tillväxten under det senaste decenniet kan förklaras av fler högutbildade. Och politikers tilltro till forskning och kunskap är fortfarande mycket stark. Internationellt växer investeringarna i forskning, och nationer som Kina och Indien skruvar upp sina ambitioner. Samma sak sker Sverige. Regeringen har höjt beredskapen genom att inrätta både ett Innovationsråd och en Forskningsberedning.
Studier visar att länders välstånd hänger samman med kvaliteten på deras kunskapsproduktion. Också förmågan att ställa om vid snabba samhällsförändringar tycks uppvisa ett sådant samband. Kvaliteten på kunskapsproduktionen i näringsliv och offentlig förvaltning är självklart central, liksom kvaliteten på forskning och utbildning vid universitet och högskolor. Om detta är i princip alla överens.
Problemet är just det som bland annat Statskontorets rapport visar: Såväl satsningar på forskningen som på den högre utbildningen sker ofta utan tillräckliga kunskapsunderlag.
Vi vet vad vi vill, men inte hur vi ska komma dit! En förutsättning för att kunna vidareutveckla Sverige som kunskapsnation är därför att få en tillförlitlig bild av våra styrkor och svagheter. Det görs i dag praktiskt taget ingen uppföljning av resultaten av forskningspolitiken.
Forskningen om universitet och högskolor i Sverige har de senaste 20 åren varit begränsad, trots att denna sektor är en av statsförvaltningens största budgetposter – sektorn är i dag den i särklass största statliga arbetsgivaren.
Att svenska universitet och högskolor i så stor utsträckning saknar forskningsbaserad kunskap om den egna sektorn är en svaghet. Det händer till och med att allmänt tyckande får ersätta oberoende och systematiska analyser, samt utgöra grund för stora satsningar.
Sannolikt har bristen på vetenskapliga belägg för olika förslag därtill försvagat forskarnas sak, viket vidare gör det svårare för forskare att hålla stånd mot politikens maktspråk och trendkänslighet. Det hotar på sikt den fria forskningen.
Det är mot bakgrund av detta som Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond tillsammans med de statliga forskningsråden Vetenskapsrådet, Forte och Formas har bestämt sig för att ge forskningen om samhällets långsiktiga kunskaps- och kompetensförsörjning en rejäl energiinjektion.
Tillsammans anslår vi 80 miljoner kronor till forskning om hur samhället ska få den kunskap vi så väl behöver.
Vi behöver systematiska studier både över vad som fungerar och vad som inte gör det. Vi menar dessutom att forskningen om kunskapsförsörjning måste bli internationell och komparativ. Sverige skiljer sig från flera andra länder genom att en så stor del av den statligt finansierade forskningen görs inom universitet och högskolor. Våra kunskaper om arbetsfördelningen mellan forskningen i statliga forskningsmiljöer och i näringslivet har dock sina brister. Ibland talas det om ett glapp, att forskningen inom respektive område sällan möts. Frågan är i så fall hur det glappet har uppstått och hur det kan överbryggas. Vilken betydelse har universitetssystemets framväxt och tidigare utveckling? Det måste undersökas.
En ofrånkomlig fråga är om utformningen av finansieringen kan förklara hur framgångsrik forskningen i ett land är. Kommentarerna till den undersökning som Gunnar Öquist och Mats Benner gjorde 2012 belyser att svaret är komplicerat. Men finns månne bättre och sämre sätt att finansiera forskning?
Studier av både historien och nutiden behövs alltså för att klargöra vad som fungerar i praktiken och vilka konsekvenser som olika lösningar får.
Vanligtvis uppmärksammas det som beslutas på makronivå, vad staten gör. Men i dagens decentraliserade verklighet går det inte längre att bortse från vad som sker på universitets-, fakultets-, institutions- och till och med på forskargruppsnivå. Hur omsätts den nationella politiken, och hur utnyttjar lärosätena sin lokala frihet? Analyser av lokal universitetspolitik, och inte enbart i Sverige, kan förmodligen ge viktig kunskap om hur forskningsmedlen bör fördelas för att ge bästa effekt.
Vi levererar här inga svar, men ger medel för att på sikt få de svar som Sverige som kunskapsnation behöver. Den forskning som nu dras igång ska kunna pågå i upp till tio år. Ett sådant tidsperspektiv är nödvändigt för att ge forskarna en ordentlig chans att arbeta långsiktigt, målinriktat och gå på djupet. Alla delar av kunskapsproduktionen måste omfattas: högre utbildning, forskning, näringsliv och offentlig sektor.
Utan det kommer vi att fortsätta att handla i blindo och satsade pengar kommer inte att få den utväxling som de förtjänar. Vi riskerar att misslyckas med de utmaningar som alla kunskapsnationer i framtiden kommer att ställas inför.
Göran Blomqvist, vd Riksbankens Jubileumsfond
Ingrid Petersson, gd Formas
Kerstin Sahlin, huvudsekreterare HS Vetenskapsrådet
Ewa Ställdal, gd Forte