Sedan många år tillbaka visas programmet ”På spåret” i SVT. Där ställer programledaren och hans domare frågan ”Vart är vi på väg?”. Med hjälp av successivt lättare ledtrådar ska de tävlande identifiera ett resmål. Det gäller att så tidigt som möjligt inse vart man är på väg. Samma sak förefaller nu gälla styrningen av landets akademiska lärosäten. Ledtrådarna är så många och alarmerande att det finns stor anledning att även för landets universitet ställa sig frågan ”Vart är vi på väg?”.

En första ledtråd var att högskolorna gick ifrån principen att välja en rektor inom lärosätet och i stället rekryterade sina rektorer externt. Det var inte alltför uppseendeväckande, eftersom tillgången på professorer vid dessa lärosäten då var begränsad. Mer anmärkningsvärd var den andra ledtråden att universiteten tenderade att följa högskolorna genom att söka sina rektorer utifrån. Fallen var till att börja med få, men har blivit allt fler. Det sammanhänger med den tredje ledtråden att det nu blivit kutym bland landets lärosäten att annonsera, ibland aggressivt, efter rektorer och att i allt större utsträckning använda rekryteringskonsulter samtidigt som det kollegiala inflytandet har begränsats. Resultatet har blivit att landet fått en marknad för rektorer, där akademiska ledare flyttar runt mellan lärosäten.

En fjärde ledtråd är att regeringen beslutat att avskaffa titeln universitetskansler, som funnits under flera århundranden. I stället har chefen för den myndighet som står över universiteten och högskolorna fått titeln generaldirektör. Tydligare kan det inte markeras att regeringen betraktar universitet och högskolor som vilka myndigheter som helst. En femte ledtråd är rekryteringen av en ny prorektor vid Lunds universitet. Den innebar att man gick ifrån principen att utse rektors ställföreträdare bland universitetets professorer. I stället valde universitetsstyrelsen att rekrytera en direktör vid Verket för innovationssystem.

Det är i sig en ny ledtråd om vart vi är på väg, men Lunds universitet ger oss ytterligare en. Rektorn för Ekonomihögskolan fick nämligen den 15 juni 2017 i uppdrag av Universitetsstyrelsens ordförande att inhämta sakkunnigbedömningar för att avgöra om den tilltänkta prorektorn skulle kunna anställas som professor. Redan den 10 augusti kunde han på grundval av två yttranden avge sitt eget yttrande som utmynnade i slutsatsen att detta kunde ske. Det bör dock noteras att han avslutningsvis konstaterar: ”Ekonomihögskolan har inte de ekonomiska förutsättningarna att rekrytera en heltidsverksam professor inom området och verksamheten inom området har inte heller uppenbara behov av ytterligare insatser inom utbildning och handledning”. Med andra ord: den tilltänkta professorn prioriteras inte av Ekonomihögskolan, där anställningen skulle ske och behövs inte där. Med sakkunnigbedömningen som grund fortsatte universitetet genom att kalla den tilltänkta prorektorn till en professur.

Även detta något helt exceptionellt, som ger ytterligare en ledtråd om vart vi är på väg. I universitetets föreskrifter om kallelse av professor sägs att kallelseförfarandet ”ska användas restriktivt” och att dess syfte är ”att underlätta och påskynda rekrytering av internationellt framstående forskare”. Skälet till detta är ”att svenska universitet kan konkurrera med internationella lärosäten om mycket framstående personer som universitetet annars skulle riskera att gå miste om vid ett alltför utdraget anställningsförfarande”. Det är svårt att förstå att rekryteringen av en direktör vid Verket för innovationssystem är förenlig med dessa föreskrifter.

Så vart är vi på väg? Kommer universitet och högskolor framöver att betraktas som vilket företag eller statlig organisation som helst?

Kommer universitetsledningarna att rekryteras alltmer på en marknad där vetenskaplig kompetens närmast ses som en belastning för den administrativa förmågan? Kommer rektorerna att bli överdirektörer under generaldirektören för UKÄ? Kommer de traditionella sätten att bedöma kompetensen inom universitet och högskolor att försvinna? Kommer det kollegiala inflytandet att helt avvecklas? Inför dessa illavarslande frågor är det viktigt att påminna sig att akademisk verksamhet skiljer sig från TV-programmet ”På spåret”. Målet är inte förutbestämt. Det finns möjligheter för professionen att säga ifrån. Det är till och med en skyldighet för alla akademiska lärare att protestera mot den utveckling som de har sett hittills och att förklara för makthavare av olika slag att vi är på fel väg.

Den utveckling landets universitet och högskolor har undergått under det senaste decenniet bör kraftfullt ifrågasättas av den akademiska professionen. Det är viktigt inte bara för dess företrädare. Det är framför allt av stor betydelse för vårt land för att det ska kunna ha dynamiska universitet och högskolor med stark förmåga att erbjuda utbildning och forskning av hög kvalitet.

Lars Engwall
professor emeritus i företagsekonomi, Uppsala universitet