Många kommuner satsar stora pengar på barn och ungas fritid. Man bygger skateparker och andra anläggningar som svarar mot barns och ungas önskemål och behov. Kommunerna renoverar vandaliserade byggnader, parker och friluftsområdet för att göra närmiljön bättre, säkrare och tryggare för våra medborgares välbefinnande och möjligheter.
Ändå är det inte bra. Låt mig få ta ett exempel från en svensk småstad, Haparanda kommun i Norrbottens län.
Vi byggde en skatepark i somras. Resultatet var över förväntan och våra barn och unga uttrycker sin glädje över dessa nya möjligheter. Samtidigt växte ett missnöje fram då boende nära skateparken klagade över barn som körde omkring på fyrhjulingar och mopeder på natten. Man kunde inte sova om nätterna. Sa man till killarna (ja, det var killar) att sluta fick man en avhyvling med ord man inte vill höra ur barns och ungas mun.
En dam som bor i området kom fram och frågade varför vi hade förlagt skateparken till deras bakgård? Sanningen är att det inte är någons bakgård. Det är barnens lekmiljö. Anledningen till att vi byggde ramperna just där var att området är dedicerat till lekaktiviteter för olika åldrar. Damen gjorde klart för oss att visst var det viktigt att barn har ställen att vara på, men inte just där hon bor.
Men var ska barnen få vara? Jo, där man inte hörs och där man inte syns. Det väcker en viktig fråga, nämligen: ska barn på åtta år och uppåt verkligen behöva vara utom synhåll för att behaga vuxnas föreställning om lugna områden?
I min värld är barns trygghet just kopplad till att man får synas och höras, att vuxna ser en och därigenom också kan hålla uppsikt. Och sköter man sig inte, då säger vuxna ifrån. Enkelt och effektivt. Det har dessutom fungerat utmärkt tidigare.
Det är inte kommunens fel att ungdomar vandaliserar. Det är heller inte kommunens fel att ungdomar river ner och ignorerar de skyltar på skateområdet som klart och tydligt säger: inga motorfordon, använd hjälm, ingen åkning efter klockan 22.00 och så vidare. Varför ska kommunen ta bort viktiga lekmiljöer för barn och unga bara för att för att några ungar inte kan sköta sig? Det vore att kapitulera inför vuxenfrånvaron, ett förskjutet föräldraansvar och det skull leda till att vi inte kommer kunna göra någonting alls. Det får heller inte bli en fråga om att skapa lekmiljöer som är likvärdiga med tysthet. Fram till klockan 22.00 får man både höras och synas.
De boendes upplevelse ska respekteras. Det är inte okej att barn och unga lever om eller vandaliserar mitt i natten. Lika lite är det okej att vuxna väsnas mitt i natten. Varför vågar ingen vuxen vara där barn och unga är, varför tillåter många föräldrar sina barn vara ute på natten? Varför lever alltjämt uppfattningen att ”barn ska synas men inte höras” kvar?
Det är ganska enkelt om man tänker efter. Om vuxna lämnar barn och unga åt sitt eget öde under devisen att ju längre bort, desto bättre, då får vi ungdomar som bygger sina egna normer och värdesystem. Då är det heller inte särskilt svårt att föreställa sig att unga skiter i vad du som vuxen tycker. Man har ju lärt sig att unga och vuxna lever skilda liv.
Kommunen eller någon annan skattefinansierad aktör kan inte ta över föräldrarnas roll. Vi kan bidra till en bättre miljö, men grundarbetet måste göras hemmavid. Det är faktiskt föräldrars ansvar att sätta gränser och tydligt peka på vad som är rätt eller fel. Skulle det vara så att föräldrar inte klarar av sitt uppdrag, ja – i det läget kopplas kommunens socialtjänst in. Innan dess är det dock ni föräldrar och vi vuxna som skapar barns och ungas förutsättningar att leva ett liv tillsammans med andra. Vi är alla del av det åtagandet.
Därför behöver vi din hjälp. På min tid sa vuxna ifrån, även om det inte var mina föräldrar. Gör det ni också! Säg ifrån! Om ungarna inte sköter sig efter klockan 22.00. Gå ut tillsammans, mobilisera områdesföreningen och säg ifrån. Då lär sig ungarna hur en gemenskap fungerar. Och till er föräldrar. Har ni barn som är ute efter 22.00? Har de motorfordon eller cyklar? Säg åt dem att ge fasen i att åka på skaterboardamperna. De stör för de som bor i området och de förstör ramperna för de barn som faktiskt önskat dem.
Jytte Rüdiger, kulturchef Haparanda kommun