Valutgången ledde till regeringsskifte. Vad kommer nu att hända? Kommer regeringens budget att falla i riksdagen? Utlyser den i så fall extra val? Eller kommer sju av åtta partier hellre vilja bilda samlingsregering?
Förhistorien hjälper oss att tolka situationen. Varför har vi så många partier och varför är det så svårt att regera? Varför tar 800 000 väljare avstånd från vad sju av åtta partier av gammalt anser vara värdegrunden och värdegemenskapen?
Konstitutionellt är bakgrunden vad som hände för hundra år sedan. Den sedan 1911 praktiserade proportionella valmetoden harmonierar inte med den sedan 1917 tillämpade principen om parlamentarism. Majoritetsförhållandena blir med ett proportionellt valsätt sällan så klara som läran om majoritetsstyre förutsätter.
Proportionell valmetod, det vill säga tävlan om flera mandat per valkrets, leder till fler än två partier. Sverige skiljer sig på det sättet från England. Tävlan gäller där ett enda mandat per valkrets. Följden blir två eller på sin höjd tre partier.
Om vi gör tankeexperimentet att de ledande 1917 hade ersatt principen om kungaregering med principen om samlingsregering, hade valsättet och regeringssättet varit samstämda. Vad som i stället följde blev hundra år av lagande efter läglighet i fråga om hur proportionalism och parlamentarism bäst kan kombineras.
Regeringar med varierande parlamentariskt stöd har avlöst varandra. Ett ytterlighetsfall är samlingsregeringen under andra världskriget. Denna kontrasterar starkt mot extremt smala enpartiregeringar 1936 och 1978.
Vanligast har varit regeringar utan egen majoritet men med politisk förmåga att skaffa sig skiftande stöd i skilda frågor av olika partier.
Ramen kring denna skiftande praxis är låst för att inte säga cementerad. Inför den uppenbara risken att utplånas vill inget av de mindre partierna ge upp den proportionella valmetoden för att underlätta bildandet av starka regeringar.
Mot slutet av andra världskriget ansåg inflytelserika personer som Per Albin Hansson och Herbert Tingsten, att idén om majoritetsparlamentarism efter kriget borde överges till förmån för fortsatt samlingsregering. Om alla partier var regeringspartier skulle det komma att råda bättre harmoni mellan den proportionella valmetoden och hur ministären sattes samman.
Sina namnkunniga förespråkare till trots vann idén om samlingsregering föga gehör. Inom alla partier befästes i stället majoritetsstyre som det mest eftersträvansvärda.
Bara genom att anta förekomsten av klyvande konflikter antogs demokratin kunna begripliggöras. Alltsedan 1945 har tanken om block-mot-block och tillspetsat ansvarsutkrävande varit central för varje diskussion av det svenska regeringsproblemet.
Det senaste bidraget till denna vurm för block-mot-block kom 1997 genom idén att varje riksdag borde inledas med att först ta ställning till statsbudgetens saldo.
En tillfällig majoritet i något riksdagsutskott skulle inte kunna lägga till några utgifter försåvitt dessa inte betalades med en lika stor neddragning inom samma område. Den praktiska innebörden var att omöjliggöra nyanserande och differentierande uppgörelser och kompromisser. Regering och opposition borde stå oförmedlat mot varandra i alla frågor.
Regerande i minoritet skulle därigenom underlättas. Så har det också fungerat. Mellan 1998 och 2006 drog de rödgröna fördel av denna ordning och så gjorde allianspartierna under perioden mellan 2010 och 2014. Trots att dessa regeringar inte hade egen majoritet kunde oppositionen inte ens marginellt påverka statsutgifterna.
Tolkningen av denna budgetparlamentarism avgör vad som nu förestår. En budget måste föreläggas riksdagen senast den 15 november.
Antingen lyckas sju av åtta partier enas om ett saldo dessförinnan. Regeringen kan då räkna med att genom ett enda beslut få igenom ”sin” budget i riksdagen. Eller också går det inte att uppnå någon förhandsuppgörelse.
Vad som då återstår är att sju av åtta partier kommer överens om att i stället förhandla utskottsvis i riksdagen. Regeringen förlorar visserligen på det sättet detaljkontrollen. Men det möjliggör politisk bearbetning inom och mellan partierna, vilket kan vara ägnat att långsiktigt stärka tilltron till demokratin.
Oavsett den konstitutionella insikten är den politiska lärdomen – om möjligt – ännu viktigare.
Idén om att vinna marginalväljare med hjälp av försäljningsknep hämtade från näringslivet bör genom årets valutgång ha kommit till vägs ände.
Nu är det dags att i stället sakligt besvara de enkla men svårbesvarade frågor som väljarna faktiskt ställer sig. Varför är det bättre med massarbetslöshet än med full sysselsättning?
Varför finns det inte längre några postkontor och varför är det så långt mellan våra polisstationer? Hur kan det komma sig att man behöver vara datorkunnig för att kunna betala räkningar? Varför ska demokratin överlämna åt det privata kapitalet att driva skolor och äldreboenden?
Att så många som 800 000 väljare ställer sig utanför och långt till höger om värdegrunden och värdegemenskapen beror inte bara på en oro för globaliseringens sociala konsekvenser. Ännu viktigare är den frustration alltför många känner. Vad som frustrerar är att våra partier har så litet att säga om demokratins fortsatta förmåga att tämja marknadskrafterna.
Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet