Människors arbetsvillkor och anställningar förändras i grunden av digitalisering, globalisering och ändrade maktförhållanden. Samhällsutmaningarna att hantera ohälsa, stress, arbetslöshet och polarisering är stora. Vad betyder regeringens nyligen framlagda forskningsproposition för möjligheterna att utveckla goda och produktiva arbeten? Är samverkan alltid bra?
Som samhällsvetare välkomnar vi ambitionen att förena hög kvalitet och oberoende med kunskapsbidrag riktade mot samhällsutmaningar, liksom det förstärkta stödet till samhällsvetenskap, och att kriterierna för resurstilldelning (publiceringar och externa anslag) kompletteras med samverkan med samhället.
Kriterierna anpassas vidare till olika ämnens egenart, och tvärvetenskap stöds. Ett doktrinskifte kan anas.
För ett år sedan inledde vi i UNT en debatt om arbetslivsforskning och den fick sin fortsättning i den nyss utkomna boken ”På jakt efter framtidens arbete” (Tiden 2016). Tjugoåtta forskare fångar bredden i utmaningar i arbetets organisering. Arbetslivsforskning har en lång tradition av samverkan. Forskning om arbetsmarknad och hälsa bidrar med kvantitativa underlag för centrala aktörers policybeslut. Även arbetsorganisationsforskning har gett sådana bidrag, men också till att förstå och ge underlag för kvalitativa förändringsprocesser med lokala aktörer som företag, fack, företagshälsovård och skyddsombud.
Genusforskning och forskning om diskriminering fångar mekanismer och vilka processer som kan utmana dem.
Samverkansprocesser är närmast kutym i ämnen som industriell ekonomi, ingenjörsvetenskaper och medicin. I det breda företagsekonomiämnet finns ett starkt inslag av samverkan, även om där ryms distanserad teoriutveckling. Bara för arbetslivsforskningen har samverkan kommit att helt ifrågasättas, och så till den grad att forskningen drastiskt skurits ner, samtidigt som business schools växt. En enögdhet anas.
Kunskapsförmedling till arbetsplatser kan få en renässans i det nya nationella centrum som även skall utvärdera arbetsmiljön.
Även om vi ser samverkan som angelägen menar vi att begreppet behöver problematiseras mer än som görs i forskningspropositionen. Efter en naiv period med stora satsningar på ”utvecklingsprocesser” i arbetslivs- och managementforskning, vilka ofta blev föga mer än konsultation, kom i en sidoordnad del av arbetslivsforskningen samverkan att kompletteras med oberoende analys baserad i empirisk-teoretiska studier, sammantaget kallat praxisforskning, kanske ”evidensbaserad” med dagens övertalningsord. Denna ansats behöver stärkas om samverkan ska ge forskning av kvalitet.
Vi konstaterar med tillfredsställelse att arbetslivsforskning avses bli ett av sju tioåriga forskningsprogram.
I propositionen nämns utmaningar som att förebygga ohälsa och kunskap om arbetetsorganisation, makt, partsrelationer och underleverantörskedjor.
Vi menar att i dag behöver den tidigare skandinaviska paradgrenen med ett systemperspektiv på användarmedverkan i design av innovativ och hållbar arbetsorganisation och teknik ånyo stärkas. Den riktar sig mot de enorma samhälls- och hälsoutmaningarna i arbetslivet.
Innovationsmyndigheten Vinnova stödde tidigare sådan forskning och inte bara affärsinnovationer. Sedan dess har Vinnova gradvis fasat ut arbetslivsdelen, och sådana projekt får sällan stöd från Forte som fram till nu starkt betonat vetenskaplig relevans på bekostnad av relevans i samhället.
Om Forte ska klara sin uppgift framöver, att bidra till förebyggande snarare än individinriktat helande, måste medicinardominansen brytas och organisations- och samhällsforskning stärkas.
Forte och Vinnova behöver samverka. Forte ligger under Socialdepartementet, men för arbetslivsforskningen vore en placering även under Arbetsmarknadsdepartementet lämpligare. En sådan lösning kan bli tungrodd, så förmodligen är ett separat forskningsråd för arbetslivsforskning lämpligare, med medel hämtade från Forte och Vinnova.
Propositionen föreslår en fortsatt förstärkning av industriforskningsinstituten Rise, som byggdes ut för ett tiotal år sedan samtidigt som arbetslivsforskningen skars ned. Arbetsorganisationsområdet saknar i dag en organisation som liknar Rise, och samarbetar med relevanta samhällsaktörer. Sådana institut finns redan som exempel i Stockholm för naturmiljö, arbetsmarknad (Sofi) och organisationsforskning för offentlig sektor (Score). Vid KI finns många sådana institut.
Det är märkligt att just organisationsforskning ur ett arbetsperspektiv har fått sämre förutsättningar i svensk forskningsorganisation, samtidigt som det är den som kan utforska och bryta orsaker till ohälsa på arbetsplatserna.
Det tioåriga program som föreslås för arbetslivsforskning är en god början, och kan resultera i flervetenskapliga forskningsmiljöer på mer än ett universitet, men det behövs även en permanent organisation som kan följa och bidra med kunskap i arbetsorganisationers omvandling. Det kan vara ett institut eller en avdelning vid ett universitet som samspelar med undervisning, som personal- och arbetslivsprogrammen. Regeringen kunde utlysa särskilda medel som universitet kunde söka för att inrätta en sådan enhet. För att satsningarna som aviseras i forskningspropositionen ska uppnå de mål som satts upp krävs färdplaner, omorganisationer och att lärosäten, forskningsråd och aktörer i samhället involverar sig och blir involverade.
Tony Huzzard
professor i organisation, Företagsekonomiska institutionen, Lunds Universitet
Jan Ch Karlsson
professor, Arbetsvetenskap, Karlstads Universitet
Paula Mulinari
fil dr i genusvetenskap och lektor i socialt arbete, Malmö högskola
Gesa Praetorius
fil dr i sjöfart och marin teknik, forskar om arbetsmiljö, postdoktor vid Linnéuniversitetet
Åke Sandberg
civilekonom, docent i sociologi, prof em Stockholms universitet
Fotnot: Tidigare artikel i UNT januari 2016: http://unt.se/asikt/debatt/nyckeln-till-framgang-4061554.aspx
Boken ”På jakt efter framtidens arbete. Utmaningar i arbetets organisering och forskning” kan nu laddas ner på tstiden.se/publikationer och på akesandberg.se/publications/pa-jakt