Gunnar Grip menar i UNT härförleden (26/9) att Uppsala borde göra Carl von Linné till ett slags upplevelseindustriellt helgon för Uppsala.
Visst kan Linné vara värd en mässa, men i så fall med följande kompletteringar.
För det första är det lite riskabelt att hänga upp sig på en enda person. Vi har förvisso några andra forskare värda att lyfta fram.
Det finns dessutom konkurrens om vem som äger Linné. I skogarna söder om universitet är ett universitet uppkallat efter det som skulle vara Uppsalas store son. Är inte det lite förvirrande?
Om Linné lyfts fram bör det också vara som ett varnande exempel för en överdriven klassificeringsiver. Eller som ”den förste rasisten”. En diskussion som förstås riskerar att slutar med att ingen anses vara politiskt korrekt och att alla som varit verksamma i Uppsala är lika goda. Vilket ger en del insikter om hur Uppsala fungerar.
Det finns nämligen också ett antal forskare som aldrig blev något därför att Uppsala också har en tendens att kväva. Det här är staden som går i spinn när någon installerar ett konstverk som påminner om DDR-tiden, eller ännu värre, låter bygga en skorsten som har med smutsig industri att göra. Här är mer Fy! än Hurra!
Kanske borde staden också, vid sidan om Linné och några andra spetsar, upprätta en lista på sådana som aldrig kom att bli något på grund av alla huvudkrympare. Typ Foucault?
Och det är inte bara personligheter som borde vara signum för Uppsala, utan också stadens historiska arv.
Naturligtvis borde Gamla Uppsala putsas upp, med flödande mjödkannor och studenter utklädda till vikingar, gärna med hornförsedda hjälmar bara för att reta gallfeber på de döddansare som har som enda uppgift att försöka döda alla härliga myter om vårt ursprung.
Och i närheten upprättas en vikingaby med enda uppdrag att fungera som penning-avruskningsmaskin för äventyrslystna utlänningar.
Min slutsats är således inte att avvisa Linné, men väl komplettera honom med en del andra personligheter, historiska fenomen och insikter om att staden inte bara framfött intressanta forskare utan sannolikt kvävt lika många.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och författare