Jan Guillous nonchalanta påstående i tv-soffan (Godmorron 1/9) om att det har var ett evigt ”snackande” om vad folk i Sverige under andra världskriget visste om den pågående Förintelsen har lett till skarpa genmälen från historiker och andra författare. Guillou påstås förvanska historien. Till sitt försvar anför han att vi dömer den tidens människor utifrån vad vi vet i efterhand.
En del svenska tidningar publicerade artiklar redan 1942 om getton, mord och transporter till dödsläger trots den officiella censuren av vad som kallades ”grymhetspropaganda”. Men det var det långt ifrån alla som trodde på rapporteringen eller förstod att något förfärligt som trotsade mänsklig fattningsförmåga höll på hända.
På den punkten har nog Guillou rätt. Men hans genmäle (DN, 11/9) är svagt eftersom det bygger uteslutande på en vilseledande artikel från april 1944 i ”prestigetidningen” SE.
Den kände historikern Walter Laqueur har skrivit att bearbetningen av information sker i tre stadier: att veta, att acceptera och att förstå.
De flesta, inklusive judarna själva, förträngde det hemska som höll på att hända. Nazisterna var mästare på att lura offren och omvärlden.
Och om man förstod, så var det långt till handling för att rädda nödställda judar.
Att bomba dödslägren eller järnvägsspåren dit var det aldrig tal om eftersom krigsinsatsen mot Nazi-Tyskland hade högsta prioritet.
De allierade, och det gäller också Sverige, var inte intresserade av att ta emot stora mängder judiska flyktingar.
Vi vet att de allierade redan under 1942 kände till Förintelsen via hemliga rapporter och avkodade tyska meddelanden från Östfronten.
En utmärkt beskrivning återfinns i en bok av historikern Daniel Tilles: ”Passive Accomplices or Helpless Bystanders? British and American Responses to the Holocaust, 1941–1945” (2008).
Det räcker att nämna de två mest kända rapporterna från 1942. Gerhard Riegner, representant i Schweiz för World Jewish Congress, vidarebefordrade skakande rapporter till amerikanska UD som dock avfärdade rapporteringen i början.
Den polske diplomaten Jan Karski riskerade sitt liv för att samla in information om Warszawas getto och utrotningslägret i Belzec och förde den vidare till den polska exilregeringen i London. Under 2014 firas 100-årsminnet av hans födelse med utställningar och konferenser i Polen och runtom i världen, inklusive Stockholm.
Deras rapporter ledde den 10 december 1942 till utfärdandet av en deklaration av de allierade där de för första gången fördömde Nazi-Tysklands bestialiska utrotningspolitik och hotade med vedergällning mot dem som var ansvariga för brotten. Den svenska regeringen kunde inte ha undgått att ta del av de allierades deklaration.
Men faktum är att regeringen hade sin egen källa i form av den svenske diplomaten Göran von Otter, som under kriget var legationssekreterare på den svenska ambassaden i Berlin. Oavsett vad tidningarna i Sverige skrev, trots den officiella censuren, visste svenska UD.
Von Otter hade under en tågresa mellan Warszawa och Berlin i slutet av augusti 1942 träffat en samvetsöm SS-officer vid namn Kurt Gerstein, med ansvar för leveranserna av giftgas till dödslägren.
Gerstein avslöjade för von Otter det hemska som han bevittnat i Belzec, där nära en halv miljon judar mördades under 1942.
Han vädjade till von Otter att föra rapporten vidare till den svenska regeringen.
Gerstein trodde att ett neutralt land som Sverige skulle kunna väcka opinionen i Europa mot Förintelsen. I sin naivitet trodde Gerstein att det skulle räcka med att släppa flygblad över Tyskland för att få den tyska befolkningen att resa sig mot den blodtörstiga nazistregimen.
Von Otter gjorde sitt bästa för att utföra sitt angelägna uppdrag. Direkt efter sin återkomst till ambassaden i Berlin började han skriva på en rapport till svenska UD. Den svenske ambassadören, Arvid Richert, beordrade emellertid von Otter att i stället rapportera muntligen till UD nästa gång han besökte Stockholm.
Det förtjänar att nämnas att Richert har karakteriserats av professor Klas Åmark som en person som konsekvent förespråkade en tyskvänlig politik som skulle möjliggöra för Sverige att inordna sig i ett Nazi-dominerat Europa efter kriget.
Först några månader senare anlände von Otter till Stockholm där han rapporterade muntligen till chefen för den politiska avdelningen, Staffan Söderblom (son till den kände ärkebiskopen Nathan Söderblom). Denne avfärdade emellertid von Otters rapportering och skall ha sagt till honom att glömma allting.
Von Otter som var en plikttrogen diplomat från en känd svensk adelssläkt hade oturen att konfronteras med överordnade som inte var intresserade av någon rapportering om Förintelsen. Staffan Söderblom blev senare utnämnd till svensk envoyé i Moskva där han kom att totalt missköta sökandet efter Raoul Wallenberg.
Det har spekulerats en del i svensk historisk forskning om vart von Otters rapport har tagit vägen. Kanske finns den gömd i något arkiv?
Sanningen är långt enklare. Han fick aldrig skriva någon rapport, och hans muntliga rapportering avfärdades av tjänstemännen på UD.
Indirekt bär därför också Sverige ett visst ansvar för att rapporterna om Förintelsen under det kritiska året 1942 hade så liten effekt på de allierade. En svensk rapport som byggde på detaljerad insideinformation från en SS-officer skulle ha kompletterat annan information och hade inte kunnat avfärdas så lätt.
Mose Apelblat
f d EU-tjänsteman