Kännetecknande för totalitär kitsch är att den inte överlever ett regimskifte. Det är ett slags konst som uppstår för att regimen (i regel diktatorn) framtvingar den. Den tjänar ett enda syfte, det som propaganda för makten, och den ser i princip likadan ut överallt, oavsett kultur i övrigt. Idag finns därför, vad jag kan komma på, bara en stor producent av totalitär kitsch: Nordkorea.
Kulturdirektören Sten Bernhardsson säger att konst handlar om att ställa frågor. Det är en konstsyn lika simplistisk som den konst Uppsala kommun väljer att investera i. Totalitär kitsch ställer inga frågor. Dess syfte är motsatsen till att ställa frågor: att så klart och tydligt som möjligt legitimera en despotisk regim.
I samhällen där totalitär kitsch produceras är konst som ställer frågor för det mesta kriminell. När regimskiftet kommer rivs det mesta upp, som när man 2003 rev ner statyn av Saddam i Bagdad och symboliskt släpade det avhuggna huvudet längs gatorna. En del sparas, antingen för att man inte prioriterat nerrivning (Vilnius rev ner några Sovjetstatyer nu i juli), eller för att man aktivt velat bevara en historia att ta varning utav (Marx-Engels-Forum i Berlin).
Men att ett demokratiskt land reproducerar en annan diktaturs kitsch för en offentlig paradgata – det bör ju vara en sällsynthet. Bör, alltså.
Museilärare, Eskilstuna