Det massmediala drevet om att lärare har för lite lön och är överbelastade av arbete har hittills varit nyttigt. På sikt kan det bidra till att lärarnas villkor förbättras. Ibland tenderar dock skriveriet och gnället att bli onyanserat och rent av otaktiskt. Det är viktigt att lärarna inte uppfattas som en falskspelande missnöjesorkester som beklagar sig om allt. I vissa fall går det så långt att lärare till och med frånsäger sig det egna ansvaret för svikande elevresultat. I novemberutgåvan av facktidsskriften Skolvärlden fanns följande rubrik: ”8 av 10 lärare hinner inte granska sina läromedel”. Förutsatt att undersökningen – omfattande enkätsvar från 1 500 lärare – stämmer anser jag att detta faktum är befängt, galet, besvärande och provocerande.

Man kan inte chansa på att ett läromedel är edukativt och effektivt, ej heller kan man i blindo anta att det mäter de kunskaper som ska mätas enligt läroplanerna.

En erfarenhet jag skaffat mig under mina snart femton år i yrket är att de som författat läromedlen inte nödvändigtvis är de skickligaste pedagogerna. Uppgifterna är fint förpackade och snyggt presenterade men inte sällan är de lösryckta från ett större sammanhang, ett sammanhang eleverna skulle behöva förstå för att på djupet tillgodogöra sig kunskaperna. I den djungel som numera utgör läromedelsbranschen – där vinstdrivande företag vill tjäna pengar snarare än att revolutionera undervisningen – gäller det att vara kritiskt till vad som ska beställas.

Jag går så långt som att påstå att de lärare som inte ”hinner” granska läromedlen gör sig skyldiga till tjänstefel.

Det första steget i ett planeringsförfarande är att sätta upp mål för arbetet. För lärare består dessa mål, mig veterligt, inte i att fylla ut lektionerna med dussinuppgifter, föga harmonierande med gängse styrdokument. Alla lärare är tränare för olika lag (läs klasser) och adepterna ska tränas inom de områden som de senare ska behärska. Oavsett hur mycket vi pedagoger sliter med för- och efterarbete, formativ och summativ bedömning, omdömesskrivande, föräldramöten och utvecklingssamtal så kan vi inte frånsäga oss ansvaret för anskaffande av adekvata läromedel.

Yrkets status måste lyftas men det görs inte enbart genom höjda löner och karriärstjänster. Det krävs också att lärarkåren agerar professionellt och bedriver en undervisning grundad på rådande forskning; ett arbetssätt som torde anstå ett akademiskt yrke. Tidsbrist får aldrig vara en ursäkt för att vitala funktioner i tjänsten negligeras – då arbetar man felaktigt och ineffektivt. När en av Skolverkets representanter vid en kommungemensam studiedag fick frågan om hur lärare ska hinna med att bedöma allt som ska bedömas svarade han kort: ”Till att börja med måste ni undervisa om rätt saker”.

Genom att först syna kunskapskraven och sedan planera terminsupplägg och val av läromedel på ett effektivt sätt utifrån dessa så spar man paradoxalt nog in den tid som annars förloras genom missriktad undervisning.

Då får man tid att granska läromedlen inför kommande år. Jag är medveten om att detta är en förenkling och återkommer därför gärna med en text som förklarar vad som jag anser vara en effektiv planering av undervisningen.

Skolvärlden publicerade säkerligen resultatet av studien med ambitionen att vinna sympatier för den överbelastade, stackars läraren, men i själva verket förlöjligas läraryrket anser jag. Motsvarande rubrik i en läkartidning skulle vara: ”8 av 10 kirurger hinner inte granska patienternas journaler”. I en pilottidning kunde det ha stått: ”8 av 10 piloter hinner inte följa säkerhetsinstruktionerna före start".

Jonas Nilsson

Förstelärare på Stordammen skola i Uppsala