Såväl internationella läsundersökningar som Skolverkets rapporter visar att svenska elevers skolresultat sjunker dramatiskt.
Klyftan mellan de barn som får möjlighet att lära sig läsa och skriva på en acceptabel nivå och de som inte får det växer. Segregering och utanförskap grundläggs.
Med denna situation som utgångspunkt efterfrågas alltmer en pedagogisk forskning som visar hur lärare gör när de lyckas – inte bara påtalar när de misslyckas. Exempel på sådan forskning demonstreras i en kommande doktorsavhandling med titeln Framgångsfaktorer i läs- och skrivlärande. En praxisorienterad studie med utgångspunkt i skolpraktiken. Studien har ägt rum på en skola som blivit nationellt uppmärksammad för sitt läs- och skrivpedagogiska arbete och författaren söker tillsammans med lärarna svar på frågan vilka faktorer som lett till dessa framgångar.
Resultatet visar här, i överensstämmelse med internationell forskning, att den i särklass viktigaste komponenten i sammanhanget är lärarskickligheten.
Den skicklige läraren kan bedöma var eleven befinner sig i sin kunskapsutveckling och undervisningen utmärks av fasta pedagogiska strukturer men med känsla för stundens krav och möjligheter. Den skicklige läraren äger teoretiska kunskaper om barns utveckling och individuella lärande och betonar vikten av många olika metoder och arbetssätt för att möta elevers varierande behov.
I syfte att vända de nedåtgående i resultaten i svenska och matematik inför många kommuner nu allt tidigare och allt tätare diagnostiska prov och bedömningar. Detta trots att internationell forskning visar att de inte har någon som helst effekt på elevers kunskapsutveckling. Bortsett från de påtagliga kostnader detta medför, ligger dessutom en akut fara i att lärare ständigt åläggs en växande mängd byråkratiska uppgifter som hindrar deras egentliga uppdrag.
De elever som har det sämsta utgångsläget drabbas dubbelt: dels går de miste om värdefull lärartid och dels får de genom nedslående resultat uppleva ständiga misslyckanden.
Utmärkande för lärarna på den studerade framgångsrika skolan är i stället att de i det dagliga arbetet följer elevens läs- och skrivutveckling och uppmärksammar vad eleven lärt sig, vad eleven ännu inte lärt sig och vad denne behöver hjälp med att utveckla.
På så sätt kan problem förebyggas i stället för att behöva åtgärdas och eleven får uppleva sig som kompetent i stället för misslyckad. Arbetet med ständiga diagnostiska prov ersätts av medvetna pedagogiska handlingar.
Trots den omfattande nationella mångmiljardsatsning på akademisk lärarfortbildning som pågått sedan 2006, det så kallade Lärarlyftet, sjunker alltså till exempel läs- och skrivkunskaperna hos svenska elever. Liknande projekt har genomförts i USA, även där med gigantiska ekonomiska satsningar men med samma klena resultat. Vari ligger då haken?
Lärarna i studien ger svaret. För att fortbildning ska bli effektiv och leda till förändrade pedagogiska handlingar, krävs att forskningen börjar intressera sig för det lärare faktiskt gör – att den förhåller sig till deras praktik. Akademi och fält måste närma sig varandra. Medlet på den framgångsrika skolan är reflekterande samtal, ledda av forskare som är kontinuerligt knutna till skolan, som känner lärare, elever och skolkultur och där ett ömsesidigt förtroende råder. Forskare som kan bidra med ytterligare kunskaper och tillsammans med lärarna tolka och diskutera vetenskapliga artiklar och avhandlingar. När man på detta sätt i dialog går in i varandras sammanhang händer något: Lärarna tvingar forskarna att precisera och fördjupa sina akademiska frågeställningar och slutsatser, samtidigt som lärarnas praktik med hjälp av forskarna kläs i ord och teoretiseras. Vi får en skolforskning och en lärarfortbildning värd namnet.
Slutligen: I kölvattnet på den intensiva debatten om svenska elevers sjunkande skolresultat och en lärarfortbildning som inte riktigt vill sig, blir kommuner och enskilda skolor lätt offer för allehanda ”quick fixes”.
Det typiska för dessa metoder och arbetssätt är att de är ensidiga och förväntas fungera lika för alla elever, oavsett behov och kunskapsnivå.
Ett av många exempel är den omskrivna läsplattan, och ett annat är metoden att ”skriva sig till läsning med datorn”. Båda förespeglar snabb och lätt läs- och skrivinlärning och förvisar papper, penna och böcker till papperskorgen och gårdagen. Morgondagen skrämmer: koncepten saknar alla former av empirisk erfarenhet och vetenskaplig evidens och strider mot de faktiska och genom forskning belagda kunskaper vi har i dag om hur barn lär sig.
Catharina Tjernberg
fil lic och doktorand i specialpedagogik
Stockholms universitet
Eva Heimdahl Mattson
professor emerita i specialpedagogik
Stockholms universitet
UNT 2/2 2013