Två saker är klara när det gäller militär våldsanvändning i folkrätten. Mellanstatlig våldsanvändning är förbjuden, utan säkerhetsrådsmandat. Och, självförsvar vid väpnat angrepp är tillåtet.
Uttryckligt när det gäller förbudet mot våldsanvändning och underförstått när det gäller självförsvar handlar det i FN-stadgan om åtgärder stater emellan. Icke-statliga aktörer ingår inte i regelschemat. På senare år har frågan uppstått om självförsvarsrätten i folkrättslig mening kan utövas mot aktörer som inte är stater.
Efter 11 september-attacken i New York tycktes omvärlden inklusive FN:s säkerhetsråd anse att militära försvarsåtgärder mot storskalig terrorism är folkrättsligt tillåtna. Även Sverige framförde denna uppfattning i samband med USA:s självförsvarsaktion mot al-Qaida i Afghanistan.
Efter 13 november-attacken i Paris ställde sig också Sverige liksom EU:s övriga medlemsstater bakom Frankrikes rätt till självförsvar mot det väpnade angrepp som terrorhandlingarna ansågs utgöra. Ingen EU-medlem och inte heller Sverige ifrågasatte Frankrikes rätt att åberopa artikel 42 punkt 7 i EU-fördraget som innehåller den ömsesidiga försvarsklausulen ”om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium”. Ingen gråzon kom på tal.
När försvarsminister Peter Hultqvist kom hem från Paris uteslöt han heller ingenting som möjligt bidrag från svensk sida till Frankrikes självförsvarsaktion. Efter regeringens beslut att bidra med transportflyg, och inte med spaningsflyg, antydde försvarsministern också att tuffare bidrag kanske skulle kunna övervägas framöver.
Gråzon betyder å ena sidan att det enligt rådande svensk uppfattning inte är helt klart att det skulle vara folkrättsenligt att mer aktivt militärt bidra till den franska självförsvarsaktionen.
Å andra sidan betyder gråzon att det heller inte är helt klart att det skulle strida mot folkrätten att ställa upp mer offensivt på Frankrikes sida. ”Gråzon” betyder att Sverige uppfattar rättsläget som otydligt.
I ett öppet rättsläge kan Sverige välja att argumentera för eller att argumentera emot rätten till militära självförsvarsåtgärder mot icke-statlig terror.
Det har skett en utveckling sedan 9/11 och många tongivande länder accepterar rätten till självförsvar mot internationell terror. Om den politiska viljan skulle finnas så finns det också rättsliga argument som skulle stödja ett mer aktivt svenskt agerande på den grunden.
Om inte kollektivt självförsvar, skulle Sverige kunna luta sig mot några andra, folkrättsligt tryggare, argument för en aktivare insats på Frankrikes sida?
Samtycke från den syriska regeringens sida har nämnts i debatten som vattentät juridisk grund för en militär insats. Den syriska regeringen har säkert inget emot Frankrikes självförsvar mot IS på syriskt territorium, men varken Frankrike eller Sverige vill luta sig mot Syriens samtycke. Samtycke är visserligen traditionellt en vattentät grund för militära ingripanden i främmande länder, men det börjar bli tveksamt om en regim av al-Assads typ längre kan avge ett rättsligt giltigt samtycke.
Humanitär intervention har nämnts som en annan möjlig juridisk grund. En rätt för omvärlden till militär intervention för att stoppa grova människorättsövergrepp är något som möjligen också är under utveckling, men någon sådan rätt är inte alls klar ännu. Inget av det flertal länder som för närvarande ingriper militärt i Syrien har heller åberopat humanitär intervention.
En enhälligt antagen säkerhetsrådsresolution finns som ger mandat för ”alla nödvändiga åtgärder” för att utplåna IS fristad på irakiskt och syriskt territorium. Resolutionen tycks dock inte kännas helt bekväm ur svensk synpunkt eftersom säkerhetsrådet den över huvud taget inte nämndes när det svenska bidraget till Frankrikes självförsvarsaktion annonserades.
Trots att Sverige i princip sagt ja till franskt självförsvar mot terror vill Sverige för egen del inte gå hela vägen med sitt militära stöd, fast det också vore möjligt att argumentera för. Kvardröjande rättsliga otydligheter används för att avvakta och slippa ta stora militära, politiska och ekonomiska risker.
Det kanske är klok politik på kort sikt, men inte nödvändigt juridiskt.
Inger Österdahl, professor i folkrätt, Uppsala universitet