Tankesmedjan Tiden har översatt forskningsinstitutet Fafos rapport ”Den nordiska modellen fram till 2030. Ett nytt kapitel.” Den visar att Sverige inte är bäst i Norden och att de nordiska modeller vi känner i dag inte behöver skrotas men väl uppdateras för att även i framtiden kunna leverera de goda resultat som vi har vant oss vid.
Omvärldens konkurrens, maktförskjutning mellan fack och arbetsgivarorganisationer och politisk omläggning har förändrat ekonomiska förutsättningar och prövat samarbetsandan. Många utmaningar är gemensamma: färre arbetande i relation till antalet äldre, arbetsgivare som utnyttjar migration genom lägre löner än kollektivavtalet, ökad internationell kostnadspress för företagen, hög arbetslöshet, minskad facklig medlemsanslutning. Men i jämförelsen sticker Sverige ut och presterar sämre än våra grannar gällande ungdomsarbetslöshet, inkomstjämlikhet, arbetslöshetsförsäkring och skolresultat.
Tryggheten på arbetsmarknaden har minskat. Några exempel:
2010 oroade sig 21 procent av svenska arbetstagare för att förlora jobbet under det närmaste halvåret (European Working Life Survey). Nästan dubbelt så många som i Danmark och Norge (10 procent).
- Tillfälliga anställningar har ökat drygt 60 procent i Sverige sedan 1990-talet och utgjorde cirka 17 procent av anställningarna år 2013.
- Arbetslöshetsförsäkringen urholkades allvarligt under många år. Nu har en viss förstärkning skett men tills nyligen fick bara drygt 10 procent av de ersättningsberättigade arbetslösa ut 80 procent av sin tidigare lön. Drygt 70 procent av de arbetslösa fick inte ut någon ersättning alls.
- Trots en ökning av arbetslösheten (5,8 procent 2001– 8 procent 2012) minskades investeringarna i aktiva arbetsmarknadsåtgärder (från 1,56 procent av BNP till 1,33 procent).
- År 2001 investerade Sverige 0,58 procent av BNP i utbildningar för att öka eller bevara arbetslösas humankapital. 2012 omfattade investeringen bara 0,09 procent av BNP.
Inom näringsliv och fackföreningsrörelsen finns en insikt om att båda sidor vinner mer på samarbete än på konflikt. Den strukturella förutsättningen skulle också kunna förklara skillnaden i resultat mellan Norden och de flesta andra länder. Många regeringar har ambitionen att höja tillväxt och välfärd men ändå är det få som faktiskt lever upp till det. Även om Norden har en del att lära av andra ekonomier, verkar vi ha hittat en metod som levererar: pragmatiskt samarbete och en relativt jämlik fördelning.
Legitimitet och genomförande blir bättre med välorganiserade och starka parter. Om en part försvagas så försvagas också partsmodellen som helhet, vilket ger en sämre samhällsekonomisk prestation på lång sikt. Här har vi det kanske största orosmolnet i horisonten. Det senaste decenniet har partsmodellen falnat. Inte bara i de nordiska länderna utan även inom EU. Det är delvis en följd av konjunkturen och att arbetslöshet pressar tillbaka löntagarsidan. Men svaga sociala parter är också en följd av politiska vägval.
Politiker från både höger- och vänsterskalan anser sig värna den egna nationella modellen.
Fafo-utredningen konstaterar att så också kan sägas vara fallet, i betydelsen att politikerna verkar för värden som jämlikhet, välfärd och hög sysselsättning. Däremot är till exempel ”jämlikhet” inte ett exakt mått och åsikterna går isär om vid vilken nivå resultatet är tillräckligt bra.
Höga ambitioner för generell välfärd kombinerat med en hög konkurrensförmåga är alla nordiska modellers affärsidé. Men forskningen pekar på en risk för att pusslet faller i bitar: förfall genom passivitet eller nedmontering för oss bort från tidigare resultat. Det behövs medvetna strategier från politiken och arbetsmarknadens parter för att behålla den effektivitet som hittills har säkrat tillväxt, sysselsättning och välfärd i en allt mer global ekonomi. Och på några punkter har särskilt Sverige mycket att hämta in.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.