Vad jag kan begripa beror detta huvudsakligen på två olika saker. Den ena är att samhällets krav på medborgarna är annorlunda - och i många avseenden högre - nu än tidigare. En dyslektisk bonde på Gustav Vasas tid var över huvud taget inte medveten om att han hade ett intellektuellt handikapp.
Det fanns, i hans miljö, ingen som helst nackdel med också mycket kraftiga specifika läs- och skrivsvårigheter. I dagens samhälle, med dess hårda krav på funktionell läs- och skrivförmåga, är det ett däremot kraftigt intellektuellt handikapp att vara gravt dyslektisk. Och detta är inget som vi i någon större utsträckning kan ändra på genom politiska beslut eller politiskt korrekta omdefinitioner i den allmänna debatten. Att vårt samhälle i dag har de krav det har på sina medborgare har nämligen i mycket stor utsträckning att göra med att dessa krav är ofrånkomliga om vi vill fortsätta att ha den levnadsstandard som vi har vant oss vid.
Den andra faktorn är den medicinska och biomedicinska forskningens framsteg.
Ju mer man vet, desto mer kan man göra någonting åt. Vi vet mer, och kan följaktligen åtgärda åtskilligt i dag som vi var så illa tvungna att stoiskt uthärda för femtio - eller kanske bara tjugofem - år sedan. Detta gäller på i princip alla områden - också det mänskliga psyket. Ingen av dessa faktorer lämpar sig särskilt väl för att moralisera över.
Vad gäller just Elinders käpphäst adhd, kan jag inte inse att det är särskilt intressant huruvida man definierar detta som en sjukdom, ett handikapp eller som en personlighetstyp inom normalvariationen. Oavsett vad man känner för att klassificera det som, är konsekvenserna nämligen precis desamma för bärarna av detta särdrag.
Något som är, och alltid har varit, synnerligen påfrestande för dessa individer är fokuserade och långvariga intellektuella studier, och långvarigt och fokuserat intellektuellt arbete. Man kan säkert vidta åtgärder på marginalen för att underlätta för individer med adhd till exempel i skolorna. Men sådant kan bara underlätta i begränsad utsträckning. Har man litet arbetsminne och därav följande koncentrationssvårigheter, så har man problem i varje känd inlärningssituation av intellektuellt stoff.
Och i takt med de ökade samhällskrav som jag ha anspelat på ovan, har det blivit en allt starkare efterfrågan på att allt fler medborgare ska ha just långvariga och fokuserade intellektuella studier bakom sig. Ju starkare dessa krav är, desto större nackdel blir det att ha adhd - fullkomligt oavsett vad vi klassificerar det som.
Förr i världen kunde samhället tolerera att en viss andel elever ur varje årskull inte uppfyllde sin rent intellektuella potential i skolorna. Det fanns nyttiga sysslor för dem i alla fall. I dag är det så i betydligt mindre utsträckning.
Defekten-handikappet-personlighetstypen adhd har alltså, av skäl som har med samhällsutvecklingen som sådan att göra, betydligt mer negativa konsekvenser för sin bärare i dag än vad den har haft tidigare. Att efterfrågan på olika typer av effektiv behandling då ökar är inte det minsta egendomligt. Och det finns i dag två typer av behandling som underlättar för personer med ADHD i sociala miljöer och undervisningssituationer. Den ena är lågdosbehandling med centralstimulantia. Den andra är en datorstödd kognitiv träning av arbetsminnet.
Ingen av behandlingarna ger någon mätbar effekt på människor utan adhd.
Det förefaller vidare som om de båda behandlingarna har effekt oberoende av varandra, och alltså kan kombineras för maximalt resultat.
Vi har alltså en situation där det dels finns ett särdrag som i dagens samhälle ställer till med ett avsevärt elände för sin bärare, och vi dels har två olika behandlingar som påtagligt minskar de negativa konsekvenserna för bäraren av detta särdrag. Att då argumentera emot behandling därför att dessa patienter enligt någon mer eller mindre hemkokt definition inte bör betraktas som just "sjuka", eller att deras efterfrågan av behandling bara ska ses som ett tecken på tidens allmänna ondska och förfall förefaller åtminstone mig vara ett utslag av ett skäligen oempatiskt principrytteri, där man, på vanligt bekvämt moralistmaner, låter andra människor få bära de fulla konsekvenserna av ens egna moraliska ställningstaganden.
Jan Böhme
professor i molekylärbiologi, Inst för livsvetenskaper, Södertörns högskola
UNT 7/6 2006
professor i molekylärbiologi, Inst för livsvetenskaper, Södertörns högskola
UNT 7/6 2006