I UNT den 28 respektive 29 december fick Uppsalaborna i två stort uppslagna artiklar information om Uppsala kommuns aktuella ekonomiska skuld på knappt 12 miljarder kronor. En skuld vars omfattning säkert var en negativ överraskning för flertalet av läsarna.
Många Uppsalabor minns den omfattande diskussionen inom kommunen kring millennieskiftet avseende försäljningen av Uppsala Energi – en försäljning som motiverades främst av att kommunen skulle kunna betala av på sin då ansett stora skuld på 4,8 miljarder kronor. Beslut togs i kommunfullmäktige (KF) om försäljning av energibolaget för 3,3 miljarder kronor vilket gjorde att kommunen efter slutförd affär och återbetalning av delar av skulden därefter endast hade upplåning på ca 1,5 miljarder kronor. En bred majoritet av KF:s ledamöter stod bakom affären (alla utom MP och V).
En av orsakerna till det breda samförståndet till denna (på kort sikt) goda affär var att de större partierna hade ett gemensamt historiskt ansvar över den då vid tillfället skenande ekonomiska utvecklingen.
Att bli av med cirka två tredjedelar av aktuella lån vid ett och samma tillfälle betraktades som en smidig väg i förhållande till att gneta på och skapa en bättre försvarbar ekonomi på annat sätt det vill säga att på traditionellt sätt amortera av befintliga lån.
Efter affären var Uppsala kommuns skuld som sagt var endast cirka 1,5 miljarder kronor vilket var något att vara stolt över i förhållande till kommunens storlek och invånarantal.
Vid dessa tider pratades mycket om att jobba för en skuldfri kommun – ett tillstånd som inte nåddes i och med affären men nästintill. Men vad har hänt sedan dess? Kommunens skuld har åttafaldigats! Detta under en era med låg inflation – en situation som förmodligen kommer gälla även i framtiden vilket kommer innebära att skulden måste betalas av miljard för miljard av egen kraft. Samtidigt med denna låga inflation har Sverige under de senast sex åren levt under ett lågt/extremt lågt ränteläge vilket naturligtvis gynnar en låntagare. Men vad kan Uppsalaborna vänta sig av framtiden? Hur blir det med kommunens ekonomi när Riksbankens ambition om att få upp inflationen till cirka 2 procent uppfylls och räntorna och dess kostnader börjar stiga?
En procents räntehöjning för kommunen motsvaras av 120 miljoner kronor i ökade kostnader.
Planerar kommunen då att sälja av ytterligare delar av sina tillgångar till exempel förskolor, grundskolor och gymnasieskolor alternativt andra ekonomiska tillgångar? Detta för att ännu en gång göra en snabb affär för att förbättra ett tufft ekonomiskt läge.
Om svaret är ja – hur ska kommunen i en senare framtid hantera en eventuellt ny svår ekonomisk situation om det inte längre finns några tillgångar att försälja?
En familj kreditprövas under tämligen stränga förutsättningar för att få ta till exempel ett banklån för bostadsköp. Ett hushåll förväntas i dagsläget klara av en ränta på cirka 7 procent för att ett lån ska beviljas. Hur är förutsättningarna för vår kommun i detta avseende? Hur mycket ränta skulle Uppsala kommun tåla med dagens ekonomiska förutsättningar på intäktssidan? Eller kan det vara som så att om dagens förmodat låga räntekostnader höjs för kommunen då tvingas kommunen höja skatten? En motsvarande möjlighet att öka sina intäkter saknas som bekant för de flesta familjer det vill säga att de försörjningsansvariga beslutar sig för att höja sina egna löner!
Andra relevanta frågor som Uppsalaborna borde få svar avseende kommunens ekonomiska situation är:
• Under vilka år har den utökade skulden byggts upp?
• Vilka är de främsta orsakerna till skuldens uppbyggnad? Uppsalas omfattande tillväxt?
• Hur stor del av skulden går att härleda till investeringar alternativt till den fortlöpande driften?
• Vilka är investeringarna i huvudsak?
• Hur stor andel av dagens skuld amorteras av årligen?
• Hur många miljarder kronor bedöms kommunen ha behov av att låna upp under till exempel innevarande och närmaste mandatperiod bland annat på grund av kommunens ökande befolkning?
• Finns det gränser för när ökande befolkning blir mer ”tärande” för kommunens ekonomi i stället för ”närande”? Har Uppsala kommun redan passerat en eventuell sådan gräns?
Ovanpå allt detta om kommunens ekonomi borde naturligtvis även landstinget redovisa sin ekonomiska situation avseende befintliga lån, förväntat kommande lån etcetera som belastar Uppsalaborna.
Allt för att kommunens invånare ska kunna få en helhetsbild i sin ekonomiska situation som kommun- och länsinvånare sett ur ett lokalt perspektiv.
Hur var det nu – ”den som häftar i skuld är icke fri”!?
Johan Å Aulin
Uppsala