Under den senaste tiden har den geopolitiska situationen kring EU:s yttre gränser dramatiskt förvärrats. Det står ställt bortom allt tvivel att de flesta av världens konflikter nu utspelar sig i EU:s omedelbara närhet.
Ryssland ritar om Europas karta med konventionella vapen och sekteristiskt våld. Ett krig, där även kemiska vapen använts vid upprepade tillfällen, rasar i Mellanöstern. Sammantaget kan man konstatera att risken för sönderfallande stater, spridning av våldsbejakande extremism och terrorattentat i våra europeiska länder på ett påtagligt sätt har ökat.
Vårt öppna, liberala samhälle måste försvaras. Detta kan bara låta sig göras om Europas interna motståndskraft stärks, så att vi kan försvara oss mot yttre attacker på vårt territorium. Inget enskilt medlemsland klarar detta på egen hand.
Det har med smärtsam tydlighet framgått att vi inte kan förlita oss på att vare sig Nato eller USA kommer att träda till vårt försvar i händelse av att ett angrepp eller ett säkerhetsproblem blir verklighet på vår kontinent.
När det gäller gemensamma europeiska militäroperationer finns flera exempel på framgångsrika och lyckade operationer: Georgien, Mali, Afrikas horn och Centralafrikanska republiken för att nämna några. Om situation i regioner som dessa stabiliseras, så förebygger vi också att miljontals människor tvingas lämna sina hem för att söka sitt till trygghet i exempelvis Europa.
Finanskrisens påverkan på medlemsländernas offentliga budgetar har lett till drastiska, koordinerade nedskärningar i försvarsbudgetarna i flera av EU:s medlemsländer.
När länderna nu åter rustar upp sin militära kapacitet föreligger en betydande risk för ineffektiva investeringar, dubbelarbete och en vidgad klyfta för driftskompabilitet inom de 28 medlemsländerna.
EU-ländernas gemensamma försvarsutgifter är i dag orimligt höga. Enligt uppgifter från Sipri uppgick de samlade utgifterna för 2014 till 278 miljarder dollar, att jämföra med USA:s försvarsbudget på 610 miljarder dollar, Kinas på 215 miljarder dollar och Rysslands på 84 miljarder dollar. Men även om EU:s 28 medlemsländers budget utgör 45 procents av USA:s, så visar flera studier att dess operativa förmåga bara utgör 10–15 procent av de amerikanska.
Om EU:s medlemsländer stegvis koordinerar sina försvar och på sikt skapar en gemensam europeisk försvarsmakt kan EU:s militära och säkerhetspolitiska ställning stärkas och EU bli en av världens starkaste aktörer. Ett samarbete, där våra 28 medlemsländer bedriver ett djupare samarbete och kompletterar varandra, skulle leda till både en mer ansvarsfull budgetpolitik och en effektivare försvarspolitik. Genom specialisering och en tydlig ansvarsfördelning skulle alla länder få mer för pengarna och samtidigt kunna prioritera på ett rationellt sätt för en ökad effektivitet.
Därför uppmanar jag Ministerrådets ordförande Donald Tusk att presentera en plan för att öka säkerheten och stabilisera den geopolitiska situationen kring EU genom att successivt upprätta ett gemensamt EU-försvar. Detta försvar skulle kunna utgöra en integrerad del av Nato och baseras på följande pelare:
1. Försvarsunionen bör vara förankrad i en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetsstrategi som definierar EU:s gemensamma intressen, prioriteringar och genomför omvärldsanalyser för att definiera aktuella gemensamma hotbilder.
2. Försvarsunionen bör möjliggöra för EU att agera självständigt i militära operationer utanför EU för att stabilisera situationen i närliggande länder.
3. Försvarsunionen bör leda till en gradvis integrering av de nationella militära styrkorna, baserat på det redan existerande försvarssamarbetet Eurocorps. Det har i dag med sina åtta anslutna EU-länder endast kapacitet att kommendera 65 000 soldater som bär EU-emblem. Huvudkontoret för den gemensamma EU-försvarsmakten bör ligga i Bryssel och ha ett tätt samarbete med EU:s utrikestjänst för att säkerställa att utbyggnaden av EU:s militära styrkor blir en naturlig del av EU:s övergripande strategi för säkerhet och utveckling och ligger i linje med EU:s sammantagna utrikespolitik. På sikt bör de gemensamma militära styrkorna progressivt koordineras av en gemensam ledning, som ansvarar inför EU:s höga representant för säkerhets- och utrikesfrågor.
4. EU-länderna bör specialiseras inom olika områden, så att unionen tillsammans kan möta alla typer av hot mot vår säkerhet. Denna specialisering bör utvecklas inom en tydlig tidsram och den allra mest avancerade, högteknologiska, och därmed dyraste, utrustningen bör köpas och ägas gemensamt av EU-länderna.
5. Försvarsunionen bör ha en gemensam budget som finansierar de gemensamma militära operationerna, materiel och tillgångar som ägs gemensamt av alla medlemsländer och de gemensamma militära styrkorna och försvarsledningen. Försvarsbudgeten bör integreras i EU:s totala budget, med politisk insyn av de folkvalda ledamöterna i Europaparlamentet.
6. En del av den gemensamma försvarsbudgeten bör tilldelas militär forskning och utveckling, med särskilt fokus på banbrytande innovativa, teknologiska uppfinningar och utvecklingsområden.
7. Försvarsunionen kräver på sikt en fördragsändring som möjliggör att snabba och effektiva beslut ska kunna fattas av EU:s ministerråd. Europaparlamentet bör få insyn i gemensamma operationer.
Förmågan att säkerställa trygghet och fred för medborgarna är det överordnade målet för varje politiker. Försvarsförmåga är i detta sammanhang a och o. EU:s medlemsländer har skissat på olika möjligheter till att upprätta ett gemensamt försvar ända sedan unionens tillblivelse och framväxt sedan mer än ett halvt sekel.
Nu är det dags att gå från ord till handling. Samtidigt som de nationella försvarsstyrkorna skär ner och urholkas står medlemsländerna inför akuta problem som sträcker sig långt över nationsgränserna. Ett gemensamt europeiskt försvar handlar inte om att ge upp förmågan att agera, utan om att återta det – och att skydda medborgarna och allt det som det europeiska samarbetsprojektet står för.
Cecilia Wikström (FP), europaparlamentariker