Staden är en aktuell fråga. Ett av skälen till att den urbana livsformen får sådant fokus är att det löper en stark urbaniseringsvåg över världen. År 2008 inträffade brytpunkten när fler människor av jordens befolkning befann sig boende i städer än på landsbygden. I västvärlden har situationen varit så sedan ännu längre. Tendensen med en galopperande urbanisering kommer att fortsätta enligt alla prognoser. Många menar att vi måste bygga tätare städer.
Byggbolagen, politikerna, fastighetsmäklarna men även bland ekologerna, stadsplanerarna och arkitekterna finns det många som ser framför sig en tätare stad. Därför pågår det en kamp om utrymmet i staden där allt inte får plats. Men tätheten för också med sig en rad andra frågor, aktuella i diskussionen om hur Uppsalas nästa stora satsning Ulleråker ska utformas.
1. Det urbana mot landsbygden: Är det bra att alla vill bo i städer? Vem ska bo på landsbygden? Vem ska producera maten? Av Sveriges 290 kommuner är hälften minskande. Ska vi bara konstatera detta faktum och kalla det utveckling eller har det konsekvenser som vi bör göra något åt? Bör vi med planerande åtgärder styra mot en mera balanserad utveckling, kanske regionalpolitik?
2. Staden är plötsligt populär: För de av oss som är födda 1960 eller tidigare kan man vara lätt förvånad över att så många plötsligt vill bo i städer. På 1970-talet valde ingen det alternativet. 1970-talets stad var gjord för handel, transporter och trafik. Det fanns mycket lite som attraherade i dessa städer om man vill se staden som livsmiljö. Amerikanska downtowns är en frukt av detta. Ingen bor där. Den staden består av kontor, trafikleder och parkeringsplatser. Därför lämnade människorna staden under denna epok, även i Sverige. Idealet var det privata, att bo i egen villa. Av miljonprogrammets alla bostäder var så mycket som en tredjedel enfamiljshus. Kvar i staden blev bilar, parkeringar och de som inte hade några alternativ, ofta människor på samhällets skuggsida. Det var också skälet till att parker och torg under denna tid befolkades främst av det så kallade A-laget, missbrukare och hemlösa. Det var också skälet till att parker och torg hade en massiv nedgång under ett par decennier med början på 1960-talets mitt. Dagens intresse för stadsmiljö för människor är därvidlag positiv.
3. Alla pratar om täthet: I dag propagerar många för att vi måste bygga tätare städer. Motivet är att människor ska komma närmare varandra för att utveckla sociala liv – interagera, ha det trevligt tillsammans. Och vi bygger också tätare. I många nybyggnadsområden i Stockholm i dag byggs till och med tätare än i innerstaden.
Stenstadskvarteren har en lägre exploateringsgrad än i exempelvis Årstadal. Denna stadsdel är så tätt byggd att det mesta inte får plats. Vad gäller barnperspektivet finns en riktlinje att på förskolorna ska varje barn ha tillgång till 30 kvadratmeter utemiljö. I Årstadal är den siffran fem kvadratmeter. Här finns inte heller många offentliga rum. Solen når inte ner på gårdarna. Detta är en viktig erfarenhet att ta med sig in i planeringen av Ulleråker.
Det är inte sant att en stad som Stockholm är en gles stad, som exploaterings- och täthetsförespråkarna ibland säger. Av de 50 tätaste städerna i Europa och Ryssland ligger Stockholm på 12:e plats. De som talar för en tätare stad måste förfina sina argument. De måste göra stadsbyggnad till mera än en ensaksfråga.
Att bygga tätt för sociala kontakter är bra, men att bara bygga täta städer räcker inte. Det är att förenkla hur stadsbyggande går till.
4. Den modernistiska staden: Skälet till att tätheten har så många förespråkare är att vi har upplevt en kort men ödesdiger period av modernistisk stad där stadbygden är utdragen, gles och inrättad efter bilen. Sådana städer blir för ödsliga, inriktade på bilburna, saknar offentliga rum och därmed kontakt mellan människor, och saknar människor över huvud taget. Det slags städer vill vi inte ha. Vi måste bygga mer för människor än för bilar. Vi måste bygga tätare än Los Angeles. Men vi bör inte bygga så tätt att förskolorna och parkerna slängs upp på taken, som vi idag ser exempel på.
5. Ohederliga argument: I täthetsdiskussionen finns också falskspel. Byggbolagen vill bygga med en högre exploatering eftersom det gagnar deras intressen. Byggbolagen utger sig i dag gärna för att vara samhällsbyggare men är det ytterst sällan. De är aktiebolag med avkastningskrav. Och de lånar sin trovärdighet av de stadsbyggare som vill bygga tätare.
6. Tätt är inte ekologiskt: Ett argument som ofta används för att bygga tätare är att det skulle vara mera ekologiskt och hållbart och just de två orden verkar öppna alla tillgängliga dörrar i dagens debatt. Ju fler människor som bor på liten yta ju mindre reser vi, läser man. Det stämmer inte. Exempelvis reser stockholmare mest av alla svenskar. Man reser till lantställen, till shoppingcentra, till platser som ligger utanför staden, till sådant som inte ryms i den täta staden. Kanske till natur eller park.
Tron på att den täta staden är ekologisk bygger på att alla stannar på samma plats och den logiken kantrar. Resvanor beror på så många andra saker.
7 Tätt är rätt – men bara delvis: Skälet till att tätheten har förespråkare beror också på att de har rätt, åtminstone delvis. Täthet är med all logik positiv för det sociala livet, men med samma enkla logik förstår vi också att tätheten har sina bortre gränser och att det finns många andra faktorer som påverkar. Urbansociologen Jane Jacobs gav 1961 ut boken The death and life of great American cities. Den byggde på de observationer hon hade gjort i stadsdelen där hon bodde; Greenwich Village på södra Manhattan. I sin bok noterar hon fyra principer som hon menar hjälper till att skapa en bra stad:
Staten måste ha en tillräcklig täthet för att skapa socialt liv.
Kvarter måste vara tillräckligt korta för att kunna generera ett aktivt gatuliv.
I staden måste finnas inslag av såväl gammalt som nytt för att skapa minne, tidsdjup och berättelser.
Alla delar av staden måste vara funktionsblandade.
Det där var på 1960-talet, men det är fortfarande bra rekommendationer. De som bara tänker på täthet borde ta dem till sig.
Thorbjörn Andersson, landskapsarkitekt LAR/MSA professor SLU, Institutionen för Stad & Land