En viktig del för att kunna åstadkomma ett effektivt saneringsarbete är att identifiera källan och hitta vad och vem som orsakat föroreningen.
Därför är den senaste rapporten om läckage av PFAS vid Ärna flygplats från Försvarets miljötillsynsmyndighet, Generalläkaren, beklämmande läsning. Rapporten är i mångt och mycket bara snömos.
Centerpartiet har i kommunens olika remissorgan framfört kritik mot slutsatserna i rapporten, som grundar sig på beräkningar gjorda utifrån vinklade antaganden. Exempelvis uppvisar man stor okunskap om hydrologi, bland annat i frågan om hur vattenflöden mäts. Det faktum att vattengradienterna inte mätts under en hel årscykel, utan enbart under sommaren när ingen grundvattenbildning sker, har gett en missvisande bild av strömningsförhållandena vid Ärna. Felmarginalerna i beräkningarna är sådana att om man räknar åt andra hållet kunde hela utsläppet gott och väl härstamma från Försvaret. I stället fastslår Generalläkaren att maximalt 25 procent av PFAS-förekomsten i Uppsalas grundvatten kan förklaras av övningar med brandskum vid Ärna, och detta ”inte ens vid maximalt ogynnsamma omständigheter”. Men antalet brandövningar som Försvaret genomfört varje år, underskattas grovt i rapporten.
Centerpartiet driver på nationell nivå kravet att fler myndigheter behöver samverka för att genomföra en screening av högfluorerade ämnen i grundvattnet.
Detta för att få en bättre bild av var föroreningarna finns och hur allvarliga de riskerar att bli, och därmed få underlag för vidare åtgärder ute i kommunerna. Ett exempel för Uppsalas del är etylenglykol, som används som frost- och rostskydd i kylsystem. Det var detta som orsakade stängningen av brunnarna i Stadsträdgården och Kronåsen för några veckor sedan, sedan ett kylsystem vid Akademiska sjukhuset läckt. Etylenglykolen rann i detta fall ut i ett dagvattenavlopp som bräddade, vilket gjorde att glykol rann direkt ner i åsen i stället för att rinna till Fyrisån via dagvattennätet.
Att få fram bättre data om hur nivåerna av etylenglykol i brunnar förändras över tid, kan i vår kommuns fall ligga till grund för modeller om hur föroreningar som kommer direkt in i Uppsalaåsens kärna sprids. Detta kan i sin tur tas in i planeringsarbetet för nya bostäder i Södra staden.
Vi efterlyser mer av samlade åtgärder från stat och myndigheter för att stoppa spridningen av PFAS och andra högfluorerade ämnen till grundvatten och vattendrag.
Sverige saknar i dag riktvärden för att bedöma farligheten hos uppmätta halter av högfluorerade ämnen i mark- och grundvatten. Sådana har sedan länge efterfrågats av bland andra SKL för att underlätta arbetet med att utreda och åtgärda misstänkta fall. Därför välkomnar vi att regeringen börjat ta i frågan och har givit Statens geotekniska institut (SGI) i uppdrag att ta fram preliminära värden. Men ännu bättre samordning krävs, och säkrandet av vattentäkter måste bli en högre prioritet inom regeringens miljömålsråd och i den dricksvattenutredning som lägger sin slutrapport i april. För att höja kunskapsnivån måste till exempel mer data och mätningar med hög upplösning, även kommunernas nederbördsmätningar, göras tillgängliga för en vidare krets av forskare och myndigheter.
Oavsett hur mycket av samordning som sker, har förstås kommunen ett ansvar för att våra vattentäkter säkras och saneras vid föroreningar.
Uppsala Vatten har nyligen installerat kolfilter i Bäcklösa vattenverk, och fler investeringar är planerade för kommande år. När det gäller de redan gjorda föroreningarna vid Ärna, måste ping-pong-hanteringen få ett slut. I stället för att Försvaret lägger kraft på att skylla ifrån sig, borde man initiera en dialog om vad som ska göras och hur kostnaderna ska fördelas. Som slutsatserna redovisats nu, riskerar Uppsalas skattebetalare få betala notan för en del av statens oförsiktiga förehavanden.
Är det verkligen tacken från Försvarsmakten gentemot Uppsalas invånare efter över 70 år av verksamhet vid Ärna?
För oss i Uppsala, som hela tiden växer som stad, gäller det att fortsätta testa vårt dricksvatten och vara uppmärksam på verksamheter som kan tänkas hota täkterna. Genom historien har det spridits alldeles för många obehagliga ämnen i vattnet – och i våra kroppar – för många år framöver. Med bättre teknik, ökad tillsyn och ett tydligare ansvar för den som hanterar potentiellt miljöskadliga ämnen, går det att bekämpa föroreningarna.
Mattias Johansson, ledamot (C) av Miljö- och hälsoskyddsnämnden, Uppsala kommun
Johan Ulin, ledamot (C) av styrelsen för Uppsala Vatten