Vilt är bra mat! Viltköttet är både gott och nyttigt, och det finns goda skäl att betrakta det som både klimatsmart och etiskt att äta viltkött. Rika stammar av klövvilt är dessutom gynnsamt för den biologiska mångfalden. Ett problem är dock de olyckor som viltet orsakar i trafiken.
För att minska skaderisken föreslår vi en samordning mellan hastighetsövervakning och viltförekomst genom att begränsa hastigheten i vilttäta områden samt installera hastighetskameror vid kända viltövergångar. På så vis kan vi såväl öka vilttillgången som begränsa antalet trafikolyckor med vilt.
Älgar och rådjur med flera viltarter växer upp på den variationsrika kost som naturen erbjuder, vilket skapar en bred grund för köttets näringsinnehåll. Det finns dessutom goda skäl att anta att viltköttet är mer ”klimatsmart” mat än kött från nöt, gris och kyckling, det vill säga våra vanliga tamdjur. Det saknas förvisso noggranna analyser av klimatkostnaden av viltkött, det som kallas livscykelanalyser.
Men, det är rimligt att köttet från ett vildsvin som växer upp på naturliga grödor och/eller tullar på det bondens åker kan erbjuda genererar mindre koldioxidutsläpp än ett tamsvin, vars foder i bästa fall skördas på den lokala åkern och sedan transporteras till ett stall och slutligen distribueras maskinellt.
Vidare påverkar klövviltet sitt omgivande landskap och lägger därmed grunden för den variation i landskapet som är så viktig för den biologiska mångfalden. Tidigare har mycket biologisk mångfald varit kopplad till lågintensivt jordbruk med hävd, slåtter och lösbetesdrift med tamboskap. Effektiviseringar inom jord- och skogsbruket har dock medfört en fortgående minskning av den biologiska mångfalden. Rika stammar av i synnerhet klövvilt kan i någon mån ersätta lösbetesdriften genom sin påverkan på landskapet, såväl det odlade som det vilda. Även de gräsätande gässen och bävern kan här fylla en viktig funktion.
Viltet utgör en viktig tillgång i vårt samhälle genom att gynna mångfalden och som klimatmässigt och etiskt försvarbar matresurs. Rekreationsvärdet för jakt och friluftsliv är stort. Viltet utgör också grunden för en stadigt ökande turistnäring. Det finns därmed biologiska, sociala och ekonomiska förtjänster med ökade viltstammar att ställa mot de kostnader detta medför för framför allt produktionsskogen och lantbruket.
Det finns dock ett viktigt problem. Stora klöv- och rovdjur (framför allt björn) medför risker i trafiken, vilket nyligen uppmärksammats i en rapport från Nationella Viltolycksrådet (viltolycka.se).
Under 2010 skedde en kraftig ökning av antalet viltolyckor, i synnerhet med älg. Fem personer dödades och över 40 personer skadades svårt. Även om antalet olyckor med vildsvin och hjort minskade något, är den långsiktiga trenden att även trafikolyckor med dessa arter ökar. Som bekant ökar olycksrisken med ökande hastighet. Detta gäller såväl i tätorter som i glesbygd, framför allt där sikten är begränsad.
Vi föreslår att den tillåtna hastigheten på vägarna även regleras i förhållande till viltstammarna. Viltstammarnas täthet och viltets dynamik i markerna är förhållandevis väl känt, bland annat genom forskning på Sveriges lantbruksuniversitet samt genom beståndsövervakning, inventeringar och avskjutningsstatitisk.
Dessutom finns viltolycksstatistiken att tillgå för att definiera utsatta vägsträckor, varav många redan har viltvarningsskyltar. Genom att sänka farten till 70 kilometer i timmen, och i vissa fall 50, på redan utmärkta viltsträckor, skulle många olyckor kunna undvikas och/eller kraften i kollisionerna minskas. För att säkerställa att fartsänkningen efterlevs på utsatta sträckor föreslår vi även att övervakningskameror systematiskt utplaceras just här.
Det enda uppenbara alternativet till lokal fartsänkning är viltstängsel. Viltstängsel överallt är dock ekonomiskt oförsvarbart. Dessutom, utgör viltstängsel hinder för alla djurs rörelsefrihet och är därför inte önskvärda ur ett naturvårdsperspektiv.
Genom de två här föreslagna enkla åtgärderna, en lokalt viltanpassad hastighetsreglering samt kameraövervakning på speciellt vilttäta vägsträckor, kan antalet viltolyckor minskas avsevärt även med ökade viltstammar.
Carl-Gustaf Thulin
docent, Centrum för vilt- och fiskforskning, SLU
Martin Carlsson
fil dr Avdelningen för populations- och naturvårdsbiologi, Institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet
UNT 31/1 2011