Die Heeringe der Ostsee sind magerer als die der Nordsee. Så inledde Olof Palme det första svenska statsministerbesöket i EG:s kommission år 1983 inför – som jag kunde se – tämligen häpna kommissionärer – ett exempel ur den tyska grammatiken syftande på den magra strömmingen i Östersjön.
Östersjön var viktig för Sverige långt innan järnridåns fall i havet år 1990. Då tog samarbetet emellertid verklig fart och Östersjön kom att kallas ”nätverkens hav” inte minst genom aktiva civilsamhällen. En tydlig ekonomisk integration skedde mellan de nordiska länderna och de nya demokratierna i öst och i syd såväl genom handel med varor, tjänster och detaljhandel som investeringar.
Man närmade sig idén om en hemmamarknad i Östersjöregionen och har arbetat på att ta bort höga handelshinder – också för små företag. Utlandsinvesteringar betydde mycket i de baltiska staterna särskilt som de inte hade någon egen kapitalmarknad genom arvet från kommunisttiden.
Innovationskraften har varit stark och regionen har några av de viktiga europeiska klustren i till exempel biotech, it, design, hälsovård och miljöforskning.
Statligt samarbete byggdes upp genom Östersjöstaternas råd (CBSS) och Nordiska Rådskonstellationer. Med föreställningen om en hemmamarknad i Östersjöregionen började infrastruktur, transportvägar, hamnar och flyglinjer byggas runt sjön – inte bara slentrianmässigt nord-syd som förr i tiden.
Östersjön är så gott som ett innanhav för EU – med S:t Petersburg och Kaliningrad som undantag. Den Europeiska Unionen har också betytt mycket för den framgångsrika integrationen – vilket tål att påminnas om i dessa tider av slapp ”EU-bashing”. Perspektivet av EU-medlemskap har snabbat på modernisering och banat vägen för rättsstater i Östeuropa.
Alltmer ambitiösa – och samlade – insatser har också gjorts för att rädda Östersjöns havsmiljö – även med rysk medverkan. Ingen vill bo vid en död sjö.
En dramatisk vändning har emellertid skett nyligen – som kan riskera vitala delar av denna nordeuropeiska integration. Militära språkbruk och begrepp håller på att ta överhanden.
Den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i östra Ukraina var startskottet. Länderna i väst har inte varit sena att acceptera den nya ”militära dagordningen”. Det är begripligt att Nato nu förstärker sin militära närvaro i de baltiska staterna och Polen. Det är också naturligt och förvisso inget nytt att såväl Nato som Ryssland håller manövrer nära sina gränser. Men det är allvarligt när dessa aktioner blir dominerande i media och politiska samtal och när samarbetsinviter blir som bortblåsta i det mediala och politiska militariserade vinddraget.
En allmän militarisering av klimatet i vår region kan i förlängningen leda till att de baltiska länderna åter blir ekonomiska och sociala periferier, med bristande utländsk investeringsvilja och stora inhemska klyftor med starka sociala spänningar, något som vi kunde känna oro för i början av 1990-talet.
Läget förvärras av ”brain drain” och motstånd mot invandring och att ta emot flyktingar i flera östeuropeiska länder. Här kan finnas en obehaglig ironi. Nationer som nu har en antirysk politik härbärgerar dock värderingar från den sovjetdominerade kommunisttiden vad gäller motstånd mot att acceptera utlänningar i det egna landet.
I ett worst-case scenario kunde norra Europa bli mindre ekonomiskt relevant och mer politiskt polariserat, vilket givetvis även skulle missgynna Sverige. Den ledning i innovationskraft som vi i norr fortfarande har i förhållande till kontinenten kan äventyras och betydelsefulla investeringsströmmar kan söka sig andra banor. För att parera och mota en sådan utveckling borde det vara ett svenskt och nordiskt intresse att söka ett närmare bilateralt och EU-samarbete i såväl ekonomiska som säkerhetspolitiska frågor med den dominerande europeiska aktören, Tyskland. Också Tyskland har ett klart intresse av en avspänning i öster och ett nedtrappat militärt språkbruk.
I början av 1980-talet varnade Olof Palme och andra för att det var ekande tomt vid de militära förhandlingsborden med stora risker för missförstånd mellan försvarsmakterna - liksom läget dessvärre är för närvarande.
Efter Natos toppmöte i Warszawa i juli i år inbjuder nu den ryska regeringen Natoländerna, Finland och Sverige till överläggningar om Östersjön och den ”gemensamma oron” för de ökade militära rörelserna nära gränserna.
Under det kalla kriget hade de nordiska länderna mycket olika säkerhetssystem. Trots detta åstadkom man vad som kallades ”den nordiska balansen”, ett uttryck för att man i ett militärt starkt laddat fält förmådde att hålla en låg spänning i norra Europa – vilket var till fördel för de svåra nedrustningsförhandlingar som då fördes omkring Kontinentaleuropa. Det handlade om förtroendeskapande åtgärder .
De lärdomarna bör man ta med sig också i dag. Samtidigt som den militära upptrappningen bör stävjas genom nya förhandlingar mellan Nato och Ryssland, så är det också viktigt att det civila ekonomiska, sociala, miljömässiga och kulturella Östersjösamarbetet åter börjar diskuteras mellan alla parter.
Det måste vara ett intresse såväl i Kreml som i Vita Huset, i Bryssel och norra Europas alla huvudstäder att Östersjöregionen kan fortsätta att integreras med bredd och kraft och att ett konstruktivt samarbete får ta överhanden också i tider av militär spänning. För sådana initiativ har aktörerna i alla berörda länder ett ansvar – det går inte att ensidigt skylla på det rådande klimatet – skapat av ”andra”.
Mats Hellström
Tidigare utrikeshandels- nordisk och EU-minister (S)