I förra veckan kom FN:s Kvinnokommittés rekommendationer om vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till Kvinnokonventionen. Sverige fick kritik på flera områden.
FN:s Kvinnokommitté lyfte bland annat fram våld mot kvinnor som ett område där det trots stora satsningar saknas konkreta resultat.
Kvinnojourer och projektfinansierade verksamheter löser inte problemet med våldet. Vi måste se till själva grunden för problemet – idén om att det finns ett rationellt våld. Idén om att män ska vara kvinnors och barns beskyddare och även beskydda land och territorier, med vapen i hand. Vi ska lyssna på FN:s organisation för utrotande av våldet mot kvinnor när de uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och rusta upp samhällets säkerhet för kvinnor.
Sveriges roll i världen borde vara att avväpna konflikter, inte beväpna.
Vi har en unik ställning just för att vi är alliansfria. Alliansfriheten ger oss möjlighet att internationellt driva på en militär nedrustning, med målet global avrustning. Det är genom att vi befriar oss från föreställningen om våldet som verktyg i konfliktlösning i internationella relationer som vi också kan komma tillrätta också med våldet i de nära relationerna. Det går inte att slå fram kärlek lika lite som det går att kriga fram fred.
Granskningskommittén kritiserade också regeringens asyl- och migrationspolitik. Även FN:s flyktingorgan UNHCR har kommit med kritik, bland annat mot Migrationsverket för att endast tio procent av de syrier som får uppehållstillstånd i Sverige betraktas som flyktingar i juridisk mening. Något som väntas bli avgörande för rätten till familjeåterförening.
FN:s kritik mot Sveriges sätt att hantera människor på flykt undan krig och förföljelser borde vara en stark varningssignal för en uttalat feministisk regering.
De som drabbas hårdast av en skärpt asyllagstiftning och begränsad familjeåterförening är kvinnor. Överhuvudtaget är kvinnor och barn de mest sårbara i hela flyktprocessen. De får stanna kvar i krigszoner och tillfälliga läger längst när flyktvägarna är för osäkra. Nu sänds signalpolitiken att det inte längre finns permanenta uppehållstillstånd att få och att möjligheterna till återförening försämras.
I och med det sätter sig också kvinnorna, med sina små barn i famnen, i flyktingsmugglarnas livsfarliga båtar.
Regeringen måste lyssna till FN:s rekommendationer och upprätta säkra flyktvägar bland annat genom att utfärda humanitära visum på beskickningar och konsulat och genom att kraftigt utöka kvoten för flyktingmottagande via UNHCR. En feministisk flykting- och migrationspolitik värd namnet borde utvidga möjligheterna till återförening, inte inskränka dem. Det saknas inte lösningar. Det som saknas är politiskt mod hos de som har makten.
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ