Psoriasis är inte bara en kronisk hudsjukdom, det är också en allvarlig systemsjukdom som kan drabba flera organ i kroppen.
Nya rön visar att det kan finnas kopplingar mellan psoriasis och mag- och tarmbesvär, ögonsjukdomar samt hjärt- och kärlsjukdomar. Forskning visar också att många psoriasissjuka upplever att sjukdomen påverkar livskvaliteten i hög grad.
Denna komplexa bild av psoriasis som en systemsjukdom ställer helt nya krav på såväl beslutsfattare som hela vård- och omsorgskedjan. Frågan är särskilt aktuell när vi närmar oss ett val och de kommande fyra årens vårdpolitik stakas ut.
För att säkerställa att psoriasissjuka får bästa möjliga vård, anpassat efter den enskildes behov måste olika delar av vårdprofessionen samverka för att patienten ska få rätt behandling.
Trots detta är vi många som möter en verklighet där husläkare, hudläkare och reumatologer inte pratar med varandra.
Landstinget behöver göra en kraftansträngning för att få till fungerande samverkan mellan olika delar av vårdkedjan.
Psoriasisförbundet arrangerade nyligen en temadag om rättvis vård och behandling för psoriasissjuka. Landstingspolitiker, representanter från sjukvården och psoriasispatienter samlades för att gemensamt diskutera och debattera psoriasispatienternas förutsättningar. Vår ambition med detta var att öka kunskapen om sjukdomen och lyfta fram värdet av samordning och en helhetssyn på patienten, vilket kan leda till en bättre och mer kostnadseffektiv vård.
Uppsala läns landsting har all anledning att ta till sig av de nya rönen om psoriasis. Att satsa på rättvis vård och behandling för länets nära 8 000 invånare med psoriasis innebär mindre lidande för oss som lever med sjukdomen och minskade kostnader för samhället.
Vårt mål är att vi vill se krafttag för ökad samverkan mellan sjukvårdens olika delar, att rätt resurser avsätts för behandling, och att tillgång till läkemedel måste erbjudas så att patienter får sina behov av rättvis vård och behandling tillgodosedda. När svårt sjuka patienter inte får tillgång till ny effektiv behandling på grund av att läkemedlen är för kostsamma har sjukhusets budget plötsligt blivit viktigare än de patienter som behöver hjälp.
Det finns fler konkreta utmaningar som behöver mötas i länet. I dag ingår inte medicinsk fotvård i högkostnadsskyddet i vårt landsting.
Detta gör att den drabbade tvingas betala omfattande belopp ur egen ficka för att få den vård han eller hon behöver, vilket så klart rimmar illa med alla politiska partiers mål om allas lika rätt till vård.
Det är dessutom en aning absurt att den som har psoriasis på smalbenen kan få behandling inom ramen för högkostnadsskyddet, medan den som har psoriasis på fötterna inte får det.
Ett annat exempel på hur Uppsala läns landsting ligger på efterkälken när det gäller psoriasisvården är att de inte erbjuder en enda klimatvårdsplats. Med klimatvård menas behandlingsresa till ett klimat som är gynnsamt för behandling och möjligheten att hålla sjukdomen i schack. Uppsalas rigida inställning kan jämföras med Västra Götaland som har 56 klimatvårdsplatser, Halland som har 16 eller Värmland som har tolv platser.
De nya rön som visar att psoriasis är en systemsjukdom innebär en utmaning, både för de som arbetar inom sjukvården och de som fattar politiska beslut om resurser. Avgörande för att Uppsala ska utveckla psoriasisvården i positiv riktning är att resurser frigörs för att kunna utveckla samverkan mellan vårdens olika delar och säkerställa tillgången till rätt behandling. När vi nu går till val och de kommande årens vårdpolitik ska utformas finns goda möjligheter att sticka ut hakan och göra Uppsala läns landsting till ett föredöme.
Bengt Söderlind
ordförande Psoriasisförbundet Uppsala
UNT 23/5 2010