I ett inlägg i Svenska Dagbladet (18/12 2016) argumenterade vi kring att det blivit för lätt att bli professor. Det gäller bara att uppfylla vissa minimivillkor och man behöver inte ha konkurrerat med andra om tjänsten efter öppen utlysning. Sakkunniga friar vidare hellre än fäller i befordringsärenden.
Effekten har blivit att det har gått inflation i professorstiteln och att vi inte längre kan lita på att professorerna är ledande forskare och forskningsledare. Forskningen trovärdighet hotas.
Kostnaderna skjuter i höjden då befordran innebär högre lön. Lösningen är en återgång till enbart rekryterade professorer, tillsatta i öppen internationell konkurrens.
Professor emeritus Lars Engwall vid Uppsala universitet håller inte med. I sin replik skriver han: ”Sanningen är att kraven för att bli befordrad är högre än de var för Mats Alvesson och mig själv som blev professorer före befordringsreformen”. Detta ska delvis ha att göra med att ”kraven på den vetenskapliga meriteringen skärps”. Engwall menar också att det finns en rad spärrar – tjänsteförslagsnämnder med mera – som förhindrar att de som inte är tillräckligt kompetenta befordras.
Men Engwalls påståenden är svåra att förena med empirin på området.
Att få en tjänst i öppen konkurrens kräver nästan alltid mycket högre meritering än att endast uppnå minimikrav.
En jämförelse av befordrade och i konkurrens rekryterade professorer vid samhällsvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Uppsala visade att de förra endast hade en tredjedel så många citeringar i som de senare. Ingen tror att citeringar är ett perfekt kvalitetsmått, men på gruppnivå säger de en hel del och antyder betydande skillnad ifråga om forskningsmeritering.
En omfattande studie av befordringsreformens effekter har gjorts vid Engwalls eget lärosäte i Uppsala (Riis med flera, 2011). Studien fann att kraven inledningsvis visserligen var någorlunda höga men att ”[r]ibban för de vetenskapliga meriterna har sjunkit över de studerade tolv åren men sänkningen är måttlig”. Då kraven har sjunkit är det svårt att ta Engwalls jämförelse mellan förr och nu på allvar.
Tydligen har inte heller de förmodade ”spärrarna” kunnat förhindra en kvalitativ nedgång.
Effekterna har inte låtit vänta på sig. Enligt årsberättelsen för 2015 hade Uppsala 566 professorer, vilka utgjorde hela 37 procent av lärarkåren. En jämförelse med 1950, som Engwall gör, är tämligen irrelevant, då universitetet då endast var bråkdelen så stort och hade betydligt färre ämnen.
I linje med vårt debattinlägg fann studien av Riis med flera förklaringen delvis hos de sakkunniga, vars utlåtanden ”blir kortare över tid inom samtliga tre vetenskapsområden” och ofta saknar ”återkopplande och kvalitetsdrivande information till den sökande och till potentiella sökande”.
Uppsalastudien illustrerar även vår tes att pengarna går åt att finansiera intern- och överbefordrade snarare än utlysta professurer: ”[a]ntalet professorer har fördubblats från 1999 till 2010 både i riket och vid Uppsala universitet. Under samma tid har minst 50 lärostolsprofessurer försvunnit vid Uppsala universitet.”
På många andra ställen är situationen långt värre och vissa fakulteter har nästan slutat utlysa professorer – anslag går ut till att finansiera de befordrade.
Det vi bevittnar här är en erodering av den akademiska standarden på svenska universitet och högskolor, vilken kan liknas vid att bränna skattepengar på bål. Troligen är förhållanden än mer problematiska på alla nya universitet och högskolor och i alla från gymnasium till högskola uppgraderade ämnen, där det ofta råder stor brist på kvalificerade akademiker. Men det är ingen brist på (över-)befordrade professorer.
En studie av Socialstyrelsen av sex ämnen visade på fler professorer än docenter – många utan publicering eller citering i kvalificerade journaler. Att befordra är dyrt och utbildningen blir lidande.
Engwall menar slutligen att det är bra att ”professorskompetenta lektorer inte längre tvingas invänta att professorn i ämnet pensioneras eller avlider för att de själva ska ha en chans att bli professor”. Men idén kan väl knappast vara att på alla områden där det finns folk som anses uppnå miniminivå för kompetens anpassa verksamheten därefter.
Bör försvarsmakten ha överstebefattningar efter hur många som är ”överstekompetenta” och sjukvården ha överläkartjänster inte efter behov utan när läkarna uppnått miniminivån för att kunna få en tjänst?
Det verkar inte rimligt.
Och varför inte söka en professur någon annanstans? Det är ingen naturlag att man alltid måste stanna vid samma lärosäte. I många starka forskningsländer, såsom USA och Tyskland, är detta vad som förväntas eller till och med krävs. På vissa ställen har dessutom befordransprofessorer inte professorsvillkor i form av tjänsteinnehåll och måste ändå vänta på och söka en ”riktig” professur. Vi får således konstiga situationer där ett antal (befordrade) professorer söker (riktig) professur på sin egen institution. Då allt färre utlyses, kan man få vänta ännu längre än före befordransreformen.
Den inställning som Engwall exemplifierar med fokus på intern, konkurrensbefriad karriär har lett till att svenska högskolor nu lider av svårartad akademisk inavel (se vårt inlägg ”Vänskapskorruption och inavel på Sveriges högskolor”, DN Debatt 1/8 2016). Befordringsreformen spär på denna problematik: då allt fler professorer befordras försvinner som sagt de utlysta professurerna.
Därmed försvinner även möjligheterna att söka professur vid ett annat lärosäte än det egna. Man blir bunden lokalt och gör klokt att hålla sig väl med överordnade – snarare än meritera sig så väl att man kan få en öppen utlyst tjänst i konkurrens.
Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, Lunds universitet
Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi, Lunds universitet