Det blåser populistiska vindar. Den stämning som i USA förde Trump till Vita huset kan i Europa snarast liknas vid EU-moståndet – inte i fråga om vulgaritet naturligtvis (i detta avseende är Trump oslagbar) men väl som periferins revolt mot centrum, för att låna den norske samhällsvetaren Stein Rokkans språkbruk. I Amerika är Washington D C lika avskytt av stora delar av befolkningen som Bryssel för Brexitförespråkarna.
Men medan vi i Europa diskuterar tillit som demokratins främsta kapital och bekymrar oss över att den är i avtagande, bygger styrelseskicket i USA på motsatsen, på misstro.
Kritiken av centralmakten har i USA djupa historiska rötter. Landet byggdes upp av invandrare, som flydde från europeiska stater som inte kunde försörja sina invånare och inte respekterade deras rättigheter. Erfarenheten var att makt korrumperar. ”Mina herrar, jag litar inte på er!” yttrade en av grundlagsfäderna på konventet 1787 och följden blev en grundlag präglad av maktdelning, inte av parlamentarism som i Europa.
Men i dag tycker många amerikaner att överhetsstaten håller på att återuppstå, särskilt om Hillary Clinton hade blivit president.
Familjen Clinton symboliserar den centralmaktens arrogans och besserwissermentalitet, som många amerikaner avskyr mest av allt.
Inte blir det bättre av att Clintons, liksom andra i etablissemanget, berikat sig själva genom att bland ihop partistöd och donationer med privatekonomin. Hillarys olyckliga vana att mörka och säga halvsanningar ökade misstänksamheten.
Hur kan den representativa demokratin ge upphov till en sådan okänslig politisk överklass? Representativ demokrati betyder väl att ledarna ska spegla folkviljan? Inte nödvändigtvis.
Som den franske statsvetaren Bernard Manin påpekat ryms fröet till elitismen i själva den representativa demokratins valmekanism.
Representativ demokrati betyder att medborgarna ska välja sina företrädare och i denna konkurrens ska segern gå till den bäste, till den som har mest kunskap eller bäst argumentet eller störst retorisk talang eller finaste näsa för opinionsvindarna. Själva valförfarandet är alltså en urvalsprocess, där den i någon mening bäste vinner.
Så uppstår en ny aristokrati. Det är ju raka motsatsen till den ursprungliga direktdemokratin.
Manin påminner oss om att i den antika demokratin utsåg man ledare genom lottdragning. Vem som helst skulle kunna bli ledare. En ”elit” ansågs oförenlig med folkstyrelse. Så användes ordet ännu för tre hundra år sedan. Det är först senare som man börjat laborera med ett indirekt system. Men då finns just risk för en ”aristokrati”. Och inte har det, som sagt, blivit bättre av den nuvarande politika elitens giftermål med kapitalet och metropolen.
Nu pågår både i USA och Europa en process av självkritik och eftertanke.
Många av dem som röstade för Trump eller för Brexit tycks ångra sig (”vi protesterade bara men trodde aldrig att vi skulle vinna”).
Det stora flertal som försvarar sitt ställningstagande har anledning begrunda vilken roll lögner och fördomar ska få spela i en valrörelse. Journalister diskutetar om deras uppgift verkligen är att bara opartiskt rapportera det som sägs eller om de också ska bedöma argumentens hållbarhet.
I denna självprövningens tid skulle jag gärna se att strålkastarljuset inte bara riktades mot symptomen på krisen utan också mot själva orsaken, inte bara mot populismen utan också mot det som populismen vänder sig mot: den politiska klassens självtillräcklighet.
Lottdragning kanske inte är ett seriöst förslag men väl en ärlig vilja till lyhördhet och representativitet.
Leif Lewin
professor emeritus