Vilken vision ska vägleda skolpolitiken i Uppsala? Ska vi kommuninvånare reduceras till konsumenter av välfärdstjänster och vår uppgift vara att välja den bästa skolan till våra egna barn, samtidigt som vi blundar för andra barns villkor? Ska politikernas uppgift reduceras till att förvalta och utveckla en marknad av skol- och välfärdstjänster där inte politiken, utan summan av företagens utbud och brukarnas val, styr vad det blir av helheten?
Det är bra att kunna välja och det är bra att olika lösningar prövas. Men en marknadsstyrning av skolan leder till så mycket mer, som vi kanske inte vill ha.
När alliansen inte fick förnyat förtroende att leda Uppsala efter valet 2014 var en av anledningarna att skolan blev allt mer ojämlik.
Ingen är emot att alla elever ska lyckas i skolan och att vi bör skapa ett socialt hållbart samhälle. Däremot finns delade meningar om hur vi når dit och vad det innebär.
En del anser att valfrihet är viktigare än likvärdiga uppväxtvillkor, så som Milton Friedman tyckte. Andra anser att allas rätt till en bra skola är viktigare.
Vi har olika sätt att betrakta skolan: Är den främst en tjänst som bör kunna väljas på en marknad där elever och föräldrar är kunder? Eller, är den en central samhällsinstitution, en mötesplats för människor med olika erfarenheter och livsvillkor som bör vara en förenande och stimulerande kraft i lokalsamhället?
Att vi tycker olika är rimligt, men hur det faktiskt förhåller sig bör vi kunna enas om. Ger ökat skolval minskad segregering? Nej, ökat val av skola ger ökad segregering. Det visar erfarenheterna både i Uppsala och i övriga Sverige. Detta trots att en och annan elev, tack vare valfriheten, väljer en annan skola än grannbarnen med liknande bakgrund. Rätten att välja skola bör inte tas bort. Däremot är val av skola och marknad inte en verksam medicin mot segregering och en olikvärdig skola.
De senaste åren har Uppsala gått från rätt att välja skola till krav på att välja skola.
Tidigare fick varje elev en anvisad skola, men kunde välja en annan skola. Nu är det obligatoriskt att välja skola. Det finns ingen anvisad skola längre och det har ökat segregationen. Sedan 2012 samlas allt fler av eleverna med störst utmaningar i samma skolor. Trots att allt färre elever i Uppsala har kortutbildade föräldrar ökar andelen elever med kortutbildade föräldrar i dessa skolor. För riket som helhet har Skolverket visat att skillnaderna mellan skolor har ökat kraftigt under 2000-talet. Forskning från pedagogiska institutionen på Uppsala universitet visar varför i en studie: När föräldrarna hade möjlighet att välja mellan olika förskolor i sin närhet blev segregationen större än om alla barn hade gått i sin närmaste förskola.
Det vill säga: lika söker lika. Bostadssegregationen ger en segregerad skola samtidigt som val av skola alltså ökar denna segregation.
Men blir skolan mer effektiv med marknadsanpassning? I SNS forskningsöversikt Konkurrensens konsekvenser och nu senast i Policyidéer för svensk skola framgår att forskningen inte kunnat påvisa att konkurrensen mellan skolor har lett till någon påtaglig resultatförbättring. Dessutom har skolorna upplevt ett besparingstryck under 2000-talet, trots att kostnaden per grundskoleelev har ökat över tio procent realt, enligt SCB.
En rimlig förklaring är att marknadiseringen inte ger resurseffektivitet. Överkapaciteten som skapats med rätten att etablera vinstdrivande skolor kostar.
Det finns uppenbara effektivitetsförluster när kommunen som har ansvaret för att alla elever får en skolplats, samtidigt inte längre har befogenheten att planera skolutbudet. Att i möjligaste mån fylla klasser och fylla skolor är avgörande för att använda resurserna effektivt. Nu är det betydligt svårare.
Kommunen är i färd med att fullfölja en återgång till nämnder som har ansvar för kommunens egen verksamhet och som dessutom är finansiär eller köpare av verksamhet som bedrivs av privata aktörer.
Omstöpningen av nämndorganisation och förvaltningar bör ge nämnderna, det vill säga politikerna, möjlighet till mer helhetsgrepp om sina ansvarsområden.
Utbildningsnämnden och kulturnämnden fick denna förändring 2015 och nu ligger förslag om att göra motsvarande förändring för fler nämnder. Men frågan är vad förändringen egentligen leder till. Mer av helhetstänkande och ett bättre utnyttjande av de unika möjligheter en kommun har att skapa lösningar för våra gemensamma angelägenheter eller fortsatt utveckling i en riktning där marknad och valfrihet av tjänster är det överordnade målet?
I pressmeddelandet från kommunen om förändringen står att den syftar till större politisk genomslagskraft och att erfarenheterna av införandet av en utbildningsnämnd är goda. Men erfarenheterna sedan den nya nämnden och nya förvaltningen infördes pekar mot att den politiska viljan och de faktiska åtgärderna har dragit åt olika håll.
Ett politiskt mål är att ”Skolan ska vara en naturlig mötesplats för barn och ungdomar med olika bakgrund och erfarenheter”. Samtidigt framstår det som förvaltningens fokus är att vårda och utveckla marknadssystemet.
Till exempel inrättades en avdelning med namnet systemstöd, vars syfte är att stödja marknadssystemet. Rådande utformning av utbildningsförvaltningen tenderar att försvåra för en blomstrande kommunal skolverksamhet.
Om den politik som den rödgröna majoriteten gick till val på ska få genomslag, behöver omorganisationen följas av tydliga ställningstaganden.
Boel Vallgårda, med 25 års erfarenhet av kvalitetsuppföljning och socioekonomisk resursfördelning till för-, grund- och gymnasieskola i Uppsala, författare till SKL:s skrift ”Socioekonomisk resursfördelning till skolor – så kan kommunen göra”
har bistått regeringens skolkommission