Polisorganisationskommittén har kommit med sitt länge emotsedda förslag på en ny polisorganisation. I korthet går förslaget ut på att skapa en polismyndighet utav de 21 som finns i dag. Men kommer förslaget att lösa polisens effektivitetsproblem? Svaret är tyvärr nej.
Kommitténs ordförande, Nils Öberg, förklarade när förslaget presenterades att han inte kunde garantera att polisen nu skulle bli bättre. Däremot, påstod han, ”skapas det förutsättningar för det”. Jag skulle vilja påstå att risken är stor för att polisen nu står inför ett stort organisatoriskt experiment som inte kommer att leda till nämnvärda förbättringar.
En stor del av dagens effektivitetsproblem återfinns inte inom polisen utan på nivån över polisen, på den politiska nivån och departementsnivån.
Varje år tillkommer nya uppdrag med nytt ansvar som polisen måste förhålla sig till i form av lagstiftning, förordningar och inte minst i form av regleringsbrev. Till det kommer ett till polisen illa anpassat återapporteringssystem som leder till en jakt på kvantitativa mål i en verksamhet som till stora delar har kvalitativa uppgifter, som att upprätthålla ordning, säkerhet, trygghet.
För det andra finns det få exempel nationellt, historiskt, eller internationellt på att det går att ”organisera bort” akuta problem med en polisorganisation. Två saker går dock att förutspå: en initialt sjunkande produktivitet under den första omorganisationsfasen och därefter en stabilisering på ungefär samma nivå som tidigare.
Organisationsförändringen adresserar inte heller polisens tre stora utmaningar. Att polisen inte längre är ensam om det som traditionellt räknats som polisens uppgifter utan måste i allt högre grad samverka med andra. Att teknikförändringar i samhället gör att polisverksamheten måste anpassas till detta. Och att internationalisering och globalisering gör att polisarbete blir mer och mer nationsgränsöverskridande.
En organisationsförändring adresserar inget av dessa problem. Polisen är inte bara detsamma som en organisation, det är en del av en samhällsinstitution inkluderande exempelvis den ram som ges av politikerna i form av lagar, uppdrag och så vidare.
Vidare är polisen en del av samhället runt omkring organisationen. För att göra en ordentlig förändring krävs att alla delar av samhällsinstitutionen ”polis” inkluderas för att en ordentlig förbättring ska kunna ske.
För några år sedan var formeln som skulle förändra polisen att den växte till att ha
20 000 poliser. I dag koncentrerar man sig på en ny faktor som ska förändra allt: organisation. Vad borde man då ha gjort?
I grunduppdraget till kommittén stod att den skulle analysera om nuvarande organisationsform var ”ett hinder för krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet”.
Regeringens krav är inte orimliga men de borde ha mötts framför allt med en analys utifrån polisens uppgifter, exempelvis att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, att bedriva spaning och utredning om brott och att förebygga brott. Varje sådan uppgift kräver särskilda lösningar och det finns inte några genvägar som heter ”20 000 poliser” eller ”enhetsorganisation”.
Risken är att skapandet av en ny organisation för polisen kommer att kräva så mycket tid och energi att det inte finns plats för något annat nödvändigt förändringsarbete för polisen. Och därmed kommer också regeringens krav på effektivitet, flexibilitet och bättre resultat att komma på skam.
Bo Wennström
professor, föreståndare för Centrum för Polisforskning, Uppsala universitet
UNT 8/5 2012