I kölvattnet av ett allt mer kaotiskt världsläge och riksdagsval på hemmaplan förs nu debatten i många forum kring hur en förväntad flyktingvåg ska hanteras. Invandringen har hamnat högt upp på agendan. Både i talarstolar och runt middagsbord. Detta med ett EU-val i färskt minne, där högerpopulistiska och högerextrema partier gick fram oroväckande starkt.
Även om partiledarna för alla de svenska riksdagspartierna, förutom Sverigedemokraterna, har tagit ställning för ett öppnare samhälle, så saknas i debatten ofta argument för att motbevisa invandringens påstått negativa ekonomiska effekt.
Statsminister Fredrik Reinfeldt anförde så sent som i sitt sommartal en sympatisk hållning i frågan och vädjade till svenskarna att öppna sina hjärtan. Ofta är det dock så att de goda moral- och etikargumenten i stället öppnar dörren för frågor. Frågor om hur många vi kan ta emot och varför just vi.
Högerpopulisterna fyller där på med främlingsfientlig skräckpropaganda rörande invandringens kostnader och har skapat en allt starkare ställning i opinionen som ”de enda som tar debatten”. Det är i grunden inget konstigt med detta, då det är helt riktigt att plånboken måste öppnas för att invandring ska möjliggöras. Men vad som alltför sällan tas med i sammanhanget är det egentligen väsentliga: Den långsiktiga effekten av den initiala kostnaden. Det är inte särskilt komplicerat.
Med detta sagt är det svårt att skilja på vad som är främlingsfientlighet och inte i dag. För ofta förefaller den med rasistiska åsikter inte hysa onda avsikter, utan snarare som den slarvigt påläste som förfäktar rasistiska slutsatser och upplevda sanningar med de bevingade orden “jag är inte rasist, men...”.
Det är uppenbart att en stor del av den rasism som frodas i Europa kommer från inskränkthet och okunskap, och det är en farlig utveckling när gemene man låter sig påverkas av konstruerade idévärldar som åsidosätter människors lika värde.
Det är en utveckling vi sett förr i Europa, när fenomenet har lett till systematiserad främlingsfientlighet.
Det behöver ändå inte ske igen. För trots att högerpopulistiska partier utformar sin politik som en balanserad överblick över existerande vetenskap så är retoriken helt utanför forskningen.
Låt oss titta på några grundläggande argument emot invandringen. Om att det är ”vi” som får betala, när ”de” tar våra jobb, lever på bidrag och parasiterar på våra samhällen.
Högerpopulister presenterar ofta slutsatsen att immigranter i huvudsak flyr länder med dysfunktionella sociala strukturer. Underlägsen kultur, dålig organisationsförmåga och korruption är de främsta orsakerna till fattigdom. Således följer en lägre utbildningsnivå med invandrare från dessa svaga samhällen, vilket till slut leder till att flyktingar påverkar infödda, framför allt lågutbildade, medborgares ekonomi negativt.
Detta påvisar man med enkel utbuds- efterfrågelogik. Det kan tyckas logiskt att ökningen i utbudet av arbetskraft skulle sänka lönerna och höja arbetslösheten – i och med den ökade konkurrensen.
Det är dock enkelspåriga och halvfärdiga resonemang som inte överensstämmer med forskningens konsensus.
En mängd ekonomiska studier från universitet i världens alla hörn visar att effekten av att öppna arbetsmarknaden för fler människor inte bara leder till ökat utbud av arbetskraft. Det leder också till ökad avkastning på kapital, accelererad ekonomisk tillväxt och således en ökad efterfrågan på arbetskraft då företagen behöver anställa – vilket långsiktigt förbättrar tillvaron för både infödda och invandrare.
Det genomgående problemet är just detta, att de högerextremistiska argumenten förenar ett fel med ett annat då de blandar ihop arbetsmarknad med övrig ekonomi. Kontentan blir att i en marknadsekonomi så tillfaller de ekonomiska fördelarna av invandringen bara invandrarna själva.
Vad som negligeras är att företag i mottagarlandet aldrig skulle betala mer i lön till de nya arbetarna än det värde de bidrar med till sin arbetsgivare. Arbetsgivare anställer arbetare för att tjäna pengar, inte för välgörenhet.
Inte heller regeringar tillhandahåller välgörenhet till invandrare. Studier från både organisationer och universitet, som dokumenterat invandrares positiva bidrag till statskassan, ignoreras. Under 2013 genomförde OECD en studie av 27 länder.
Vad de fann var att invandrare i genomsnitt bidrar med 4400 dollar mer per hushåll till statskassan än de erhåller i bidrag varje år.
För 20 av länderna var invandrares finansiella tillskott positivt. Immigranter kommer inte hit för att gå på bidrag i större utsträckning än infödda. De kommer hit för att jobba sig till ett bättre liv.
Migration är dessutom ett ytterst litet fenomen: 97 procent av världens befolkning bor i länderna de är födda.
Spekulationer gör gällande att ytterligare emigration en dag kommer visa sig vara skadlig och slutsatsen är att rika länder borde minska invandringen på grund av medmänsklighet. SD-ledaren Jimmie Åkesson sa exempelvis i P1:s partiledarutfrågning inför valet att svenska regeringen är medskyldig till jihadiströrelsen IS etniska rensning när man tar emot flyktingar.
Ett annat medmänskligt skäl i vår närtid, som exempelvis SD propagerar för i denna valrörelse och som FN:s flyktingorgan UNHCR kraftigt tagit avstånd ifrån, är att man bör hjälpa flyktingar i hemländerna.
Stöd som erbjuds för detta är ofta att hemländerna måste behålla sina kompetenta arbetare. Detta är dock ännu en tankevurpa utan stöd i forskning.
Ingenstans på jorden har man lyckats främja ekonomisk tillväxt genom att tvinga människor att stanna kvar.
Högerpopulisterna själva kommer dock aldrig nöja sig med historiska fakta, hur många exempel som än påvisas, och orsaken är enkel: de stämmer inte överens med den människosyn som ligger till grund för deras främlingsfientliga politik.
Filip Rönning, nationalekonom
Joakim Rönning, skribent, ekonom