För personer med neurologiska diagnoser som exempelvis MS, Parkinson, Stroke och muskelsjukdomar är behovet av rehabilitering ofta livslångt. Det är för många den enda behandling som finns att tillgå och en relativt sett billig vårdinsats.
Men i Neuroförbundets senaste enkät visar det sig att 39 procent inom Region Uppsala inte får rehabilitering trots att man har behov av det. Det här leder till utanförskap, man får ej information, ingen engagerar sig, och det kan leda till så negativa följder att kostnaderna för vård ökar liksom att samhällets kostnader för andra insatser som hemtjänst, hjälpmedel, färdtjänst, personlig assistans med mera ökar.
Så många som 69 procent anser att de inte får tillräcklig information om möjligheter till rehabilitering. Med brist på kunskap och information är det svårt för neurologiskt sjuka att efterfråga det man så väl behöver. Då är det heller inte konstigt att hela 71 procent svarar att de är missnöjda med hur deras rehabilitering fungerar.
I Uppsala län svarar endast 34 procent att de har en rehabiliteringsplan, detta trots att det i Hälso-och sjukvårdslagen stadgas att landsting/regioner ska erbjuda patienter en sådan.
Planen ska innehålla såväl kortsiktiga som mer långsiktiga mål, vem som ansvarar för planen och de olika insatserna samt hur planen ska följas upp och eventuellt revideras. Med en fungerande organisering av hur en sådan plan utformas skulle mycket vara vunnet för dem med en neurologisk diagnos.
Allt fler förväntas klara sin träning själva. Det ställer krav på såväl tillgängliga lokaler som att få handledning av kompetent personal till exempel fysioterapeuter och arbetsterapeuter. I vår undersökning framgår att allt färre har kontakt med sådan kompetens. Det riskerar att leda till att man inte tränar alls eller tränar fel och i värsta fall förvärrar möjligheten till att klara vardagslivet och möjligheten att kunna arbeta.
Våra undersökningar har genomförts vid tre tillfällen sedan 2007 och vi ser att Regionen nedprioriterar den för personer med neurologiska diagnoser så viktiga behandlingen i form av rehabilitering. På nästan varje fråga är resultaten nu sämre. Är det okunskap eller ovilja som styr denna negativa utveckling för oss som individer och för samhället i stort som får ökade kostnader?
Rehabiliteringens mål är att uppnå bästa möjliga funktions-och aktivitetsförmåga, självständighet och delaktighet socialt och i samhället. Rehabilitering syftar till att öka den enskildes medvetenhet om sina möjligheter utifrån resurser och begränsningar genom t ex information, utbildning, träning, hjälpmedelsutprovning, bostadsanpassning. Det är viktigt att berörda professioner kring en person arbetar i team när det gäller rehabiliteringsarbetet.
Bra rehabilitering innefattar hela människan och både sluten och öppenvård dvs, inneliggande rehabilitering under tre till fyra veckor per år och möjlighet till fortsatt fysisk träning när man kommit hem. Ett samarbete med kommunerna i Regionen skulle också kunna, med stöd av kompetent personal, ge fortsatt bra rehabilitering.
Tyvärr är tillgången till rehabilitering ojämlik i dag. Landsting och regioner prioriterar rehabilitering och klimatvård olika och ibland inte alls. På flera håll har möjligheten till klimatvård helt tagits bort. Alla ska ha samma möjlighet till hälsa oavsett var man bor. Visionen är ett samhälle där alla kan vara delaktiga utan att hindras av okunskap, otillgänglighet eller brist på vård, stöd och hjälpmedel.
Neuroförbundet anser att sammanhållen inneliggande rehabilitering har många positiva aspekter som inte kan ersättas av dagrehabilitering motsvarande den som erbjuds i dag vid Akademiska sjukhusets rehabiliteringsmedicinska öppenvårdsmottagning på Samariterhemmet. Möjligheten till sammanhållen inneliggande rehabilitering är i stort sett borttagen av Region Uppsala. Vi anser det vara helt orimligt att inte kunna få rehabilitering på en anläggning som är specialiserad på neurologisk rehabilitering.
Den dagrehabilitering som i dag finns på Samariterhemmet är under all kritik. Lokalerna är inte ämnade för rehabilitering. Träningslokalen, som ligger under markplan, är för liten. Individuella träningsprogram hinns ej med under anvisad tid då patienter köar till redskap. Träningsbassängen är stängd på grund av fuktskada och golvmattan, där patienter ska göra gångtester, är bortriven. En kraftig försämring från tidigare avdelning 170.
Vad hände med det RehabCentrum som produktionsstyrelsen gav i uppdrag åt sjukhusdirektören att utreda 2014?
Hur vill ansvariga politiker inom Region Uppsala att rehabiliteringen för oss med neurologiska diagnoser och funktionsnedsättningar ska utvecklas? Vi ser fram emot svar före valet.
Christina Brännström
gruppledare Rehab-grupp Neuro Uppsala län
Liselott Appelqvist
Rehab-grupp Neuro Uppsala län
Iréne Segersköld Lindén
Rehab-grupp Neuro Uppsala län
Maria Wik
Rehab-grupp Neuro Uppsala län
Jan Ask
ordförande Stroke länsföreningen Uppsala
Finn Hedman
ledamot Stroke lokalföreningen Uppsala
Sven-Åke Andersson
ordförande RTP
Lilian Larsson
ordförande Afasiföreningen Uppsala län
Terje Helland
ordförande Uppsala Parkinsonförening
Göran Einarsson
ordförande Parkinson Uppland
Sonja Calais van Stokkom
ordförande DHR Uppsala-Knivsta