Migrationsdebatten handlar i för stor utsträckning om kostnader och konsekvenser och behöver därför kompletteras med ett principiellt perspektiv.
Jag hävdar att självbestämmande stater av moraliska skäl bör avstå från att fatta vissa beslut, bland annat att hindra människor från att passera nationsgränser. Människors rörelsefrihet hör nämligen till en uppsättning demokratiska värderingar som står över policynivån i politiken.
Demokratibegreppet omfattar mer än bara gemensamt beslutsfattande. Med ”demokratiska värderingar” menar vi att individen har vissa okränkbara friheter, som exempelvis yttrande-, organisations- och religionsfriheten. Individen måste inte göra sig förtjänt av friheterna eller rättfärdiga inför andra att hon nyttjar dem.
Den moraliska inställningen att individens frihet är fundamental återspeglas bland annat i det västerländskt demokratiska rättsväsendet, där målsägaren är ålagd att bevisa den åtalades skuld i stället för vice versa.
Rörelsefriheten bör av minst tre skäl betraktas som grundläggande och därmed försvaras av demokratin snarare än inskränk-
as av den.
1) Demokratin är inte moraliskt berättigad att hindra människor från att lämna staten. Som en praktisk följd av detta, i en värld med nationsgränser, saknar omkringliggande stater det moraliska man-datet att kontrollera inpassager.
2) Den politiske teoretikern Joseph Carens jämför i sin prisbelönade bok ”The Ethics of Immigration” (Oxford, 2013) dagens globala värld med det feodala klassamhället. Vissa föds som mycket priviligierade, andra inte. Demokratin saknar på samma sätt som den feodala klassen moralisk befogenhet att göra sitt välstånd exklusivt. Västerländska demokratier måste av rättviseskäl hålla sina gränser öppna.
3) I ett demokratiskt samhälle behöver inte individen rättfärdiga sin frihet. Människan får därför försöka förbättra sin tillvaro med vilka medel hon finner lämpliga, med den enda restriktionen att hon inte kränker någon annan individs motsvarande friheter. Restriktionen ligger i frihetens natur och gör friheten meningsfull. Om demokratin överskrider restriktionen görs friheten och därför också våra demokratiska värderingar meningslösa. Med demokratiska värderingar följer den moraliska skyldigheten att hålla nationsgränser öppna.
Öppna gränser är inte en utopi utan historiskt sett normaltillståndet nationer emellan.
Statlig kontroll över gränspassager är en förhållandevis ny företeelse. Det var under första världskriget som den statliga makten över rörelsefrihet genom passkontroll på allvar trädde i kraft. Utöver säkerhetspolitik var orsakerna till kontrollen över gränspassager bland annat organiseringen av skatteuttag och statliga välfärdstjänster. De kontrollerade gränspassagerna möjliggjorde vissa statliga åtaganden som många numera tar för givet.
Det är omöjligt att öppna gränserna, hävdar i dag debattörer från höger till vänster. Men man måste tänka tvärtom. Eftersom rörelsefriheten är okränkbar är vissa statliga åtaganden omöjliga. Västerländska väljare får inte berika sig själva genom att utesluta de mer behövande, vårt egenintresse måste ge vika för vad moralen kräver. Därför bör på policynivå endast två frågor diskuteras: på vilket sätt och hur snabbt ska vi öppna gränserna?
Jesper Ahlin, doktorand i tillämpad etik vid Kungliga Tekniska Högskolan