På UNT Debatt onsdag 3 juni står att läsa att två Centerstudenter anser att ett svenskt Natomedlemskap inte längre är kontroversiellt.
Då jag inte är alldeles säker på deras slutsats är riktig, vill jag offentligt polemisera.
Till att börja med har jag uppfattat att opinionsundersökningar fortfarande visar att en majoritet av svenskarna vill att vi ska stå utanför Nato. Detta trots att de flesta partier gjort allt för att smygvägen få in oss i Nato.
Alfred Askeljung och Tobias Samuelsson avslutar sitt inlägg med att citera Thorbjörn Fälldins (C) ”Håll gränsen” som något slags inlägg för Nato. Det kan då vara värt att notera att under Thorbjörn Fälldins tid fanns en stor samstämmighet kring alliansfrihet i krig syftande till neutralitet i krig. Vi samarbetade med Nato, men vi deltog inte i några gemensamma övningar annat än som observatörer.
På den tiden var väl också Ryssland (läs Sovjet) ännu mer ”aggressivt” i och med att man ägde och kontrollerade Estland, Lettland, Litauen och Ukraina (något som för övrigt även gällde tsar-Ryssland fram till slutet av 1917).
Sveriges säkerhetspolitiska läge har med andra ord inte försämrats sedan Thorbjörn Fälldins dagar. Däremot har Sovjetunionens kollaps föranlett Nato att öka kontrollen över jordens naturrikedomar i allmänhet och olja i synnerhet.
Sverige har valt att delta, precis som Askeljung och Samuelsson skriver, i insatser i Libyen och Afghanistan, samt indirekt stött ockupationen av Irak. Samtliga insatser har marknadsförts som fredsoperationer som tillsammans med andra ska främja Sveriges säkerhet. Eftersom jag hör till dem som tydligt kan se att detta inte fungerat eller kommer att fungera, anser jag att fred och säkerhet för svensk räkning bäst sker utanför Nato.
I Libyen härskade diktatorn Gadaffi som Nato ville ha bort. Man bombade bort Gadaffi och lät tämligen oorganiserade rebeller ta makten. I dag är Libyen ett land i spillror, utan fungerande ledning och infrastruktur. Ett land där kriminella ligor bekämpar varandra och tjänar grova pengar på flyktingsmuggling till Italien.
I Afghanistan hade Sovjets invasion inneburit amerikanskt och saudiskt stöd till talibanerna. Sedan blev talibanerna så starka att man ansåg att de plötsligt måste bekämpas. USA gick in med svenskt stöd, argumentationen var identisk med Sovjets: ”för flickors rätt att gå i skolan”, ”för fred”, ”för demokrati”.
I dag är Afghanistan fortfarande till stor del talibanstyrt, opiumodlingen blomstrar och stödet för USA och EU bland befolkningen har knappast ökat efter omfattande dödsskjutningar, flyg- och drönarattacker.
I Irak har diktatorn Saddam Hussein avsatts och dödats efter påstått innehav av massförstörelsevapen, sunnitisk dominans har ersatts med shiitisk, och ett inbördeskrig pågår sedan många år, men Nato kontrollerar i alla fall den irakiska oljeproduktionen.
Som bieffekt kan vi notera att flyktingströmmarna till Europa aldrig har varit större, att terrororganisationer som Islamiska staten och Talibanerna växer sig allt starkare och att konflikterna i och mellan arabländerna ökar.
Askeljung och Samuelsson menar vidare att svenskt Nato-medlemskap behövs för Estlands, Lettlands och Litauens räkning. Det är faktiskt ett argument, men behövs ett svenskt Nato-medlemskap för svensk räkning? Behöver vi ta ytterligare pengar från vård, skola och omsorg för att ”solidariskt” delta i Natooperationer i arabvärlden?
Hur reagerar man i Moskva (oavsett om det är Tsarryssland, Sovjet eller Putinryssland) om USA-ledda trupper övar krig nära det egna territoriet. Ja, troligen som USA reagerade när Sovjet var tillräckligt korkat att placera ut kärnvapen på Kuba.
Ökad Nato-upprustning nära Ryssland kommer troligen att leda till att Ryssland rustar ännu mer än nu och kan komma att agera ännu mer aggressivt.
Jag tillhör dem som vill öka den svenska upprustningen, men jag tycker till skillnad mot Askeljung och Samuelsson att det inte är liktydigt med ett Nato-medlemskap, och jag reagerar starkt på att skribenterna kallar detta ”inkonsekvent” och ”omdömeslöst”.
Magnus Alm, reservofficer, tidigare K4 Arvidsjaur