Näringslivets forskningsberedning argumenterar i sin senaste rapport för att minska det kollegiala inflytandet över rektorstillsättningar vid universiteten samt transparensen i processen för att i stället genom toppstyrning kunna handplocka lämplig kandidat till uppdraget. Ökad linjestyrning ses som nödvändigt för att Sverige ”ska förbli den kunskaps- och innovationsnation vi är och vill vara”.
Rapporten baseras på stora förhoppningar om vad linjestyrning kan åstadkomma för att effektivisera forskningens bidrag till innovation. Den presenterar också en ytterst snäv definition av vad som är väsentlig forskning, nämligen sådan som kan få externa forskningsmedel och vars praktiska nytta kan förutses. Forskning som enligt linjestyrningens bedömning inte uppfyller dessa krav bör enligt rapporten ”resultera i indragning av forskningsområdet”.
Detta förslag (DN debatt 18/9) har kritiserats för respektlöshet gentemot demokratiska värden och nedvärdering av det kollegiala inflytandet. Man betonar att akademien inte kan likställas med företag och värnar den akademiska friheten för enskilda forskare att själva välja sina forskningsprojekt.
Vi vill ta upp ännu en viktig aspekt som inte beaktats, nämligen Näringslivets forskningsberednings utgångspunkt att sambandet mellan forskning och innovation kan förutses och effektiviseras genom strategisk ledning. Men forskning på detta område visar att sambandet mellan vetenskaplig frågeställning och praktisk tillämpning inte är förutsägbart och därmed inte är lämpat för ”strategisk” planering.
Erfarenheten visar att fri, ”nyfikenhetsdriven” grundforskning utan synbara tillämpningar krävs för att nå ny kunskap och samhällsnyttor som ingen kunnat förutse. Ett slående exempel är när den brittiske finansministern Gladstone på 1850-talet frågade fysikern Faraday om nyttan med dennes forskning om elektricitet och fick till svar ”One day, sir, you may tax it”. Elektriciteten har sedan dess inte bara gett stater skatteinkomster utan även omdanat hela samhället. Vår generation har all anledning att vara tacksam för att 1800-talets grundforskning fick stöd och inte bara utvecklingen av ångmaskiner.
Bland många andra välkända exempel på oförutsedd användning av forskningsresultat kan nämnas penicillin, laser, magnetkameran och titanbaserade benimplantat.
Ur Uppsalas långa historia av forskningsresultat som gett upphov till oväntade innovationer kan några exempel ges: Biokemins forskning om kedjor av sockermolekyler ledde till läkemedlen Macrodex som blodersättningsmedel, Fragmin mot blodpropp samt Healon för starroperationer, och studier av antikroppar gav RAST-testet för diagnostik av allergier – produkter som gjorde Pharmacia till världsledande storindustri i Uppsala. Kärnfysikens protonaccelerator ledde till den behandling av cancer med protonstrålar som nu bedrivs vid Nordens första klinik för denna metod, Skandionkliniken i Uppsala.
Inte ens när forskning bedrivs inom ramen för företags strategiska ledning är det enkelt att förutse vilka projekt som kommer att leda till de mest betydelsefulla innovationerna. Ett exempel är Astras mångåriga försök att lägga ned ett projekt som i ledningens ögon framstod som enbart kostnadsdrivande, men som tack vare de involverade forskarna trots allt överlevde och resulterade i storsäljaren Losec.
’Forskning om forskning’ visar också på tydliga negativa konsekvenser av att försöka effektivisera relationen mellan forskning och innovation. Om forskning skall vara snabbt användbar av företag och organisationer så måste den anpassas till dessas etablerade verksamheter. Och om akademin skall svara för sådan forskning så måste den också bli alltmer lik de företag och organisationer den skall betjäna.
Men konsekvensen är då att forskning vars nytta inte går att förutsäga får allt mindre utrymme. I riskzonen ligger såväl humaniora och samhällsvetenskap, som teknisk-naturvetenskapliga och medicinska områden som har svårt att definiera praktisk och kommersiell användning. Men att lägga ned forskning för att man inte ser dess framtida nytta, gör att man missar oväntade forskningsgenombrott som kan skapa nya teknologier och samhälleliga utvecklingsmöjligheter för kommande generationer.
Det finns alltså grundläggande skäl för samhället att låta universiteten fortsätta med fri forskning baserad på vetenskapliga kriterier. I detta ligger att akademien inte har en starkt utvecklad linjestyrning från toppen utan får fortsätta att själva välja sin ledare, ”den främsta av jämlikar”.
Detta ger bäst långsiktig nytta för samhället i dess helhet – inklusive möjlighet till innovationer för svenskt näringsliv.
Gunnar Ingelman
professor i subatomär fysik
Ulf Lindahl
professor i medicinsk och fysiologisk kemi
Alexandra Waluszewski
professor i företagsekonomi
Uppsala Universitet