Sedan slutet på senaste istiden har det varit både kallare och varmare än nu. En del klimatförändringar har varit mer markanta och snabbare än nutida förändringar. Det är därför fel att påstå att dagens klimatförändringar är unika.

Det är först sedan mitten av 1990-talet som forskarna börjat förstå att klimatet sedan senaste istiden inte alls varit så stabilt som man tidigare trott. Klimathistorikern Fredrik Charpentier Ljungqvist visar i sin bok "Global Nedkylning, Klimatet och Människan under 10 000 år" hur klimatet varierat, globalt och regionalt under den 10 000-åriga period som kallas holocen och som vi fortfarande befinner oss i. Författaren framhåller att ämnet är kontroversiellt och forskningen ofta motsägelsefull. Historiska och klimatvetenskapliga fakta tolkas ibland på olika sätt.

FN:s klimatpanel IPCC:s utgångspunkt är att fram till andra halvan av 1800-talet styrdes klimatet av naturliga processer, men att det därefter inte kan ha varit naturliga processer som orsakat klimatuppvärmningen.

Mot bakgrund av att jordens klimat förändrats mer under tidigare perioder, från istider till den medeltida värmeperioden och lilla istiden är det ett egendomligt påstående.

Påståendet kräver kunskap om alla naturliga faktorer som inverkar på jordens temperatur. En sådan kunskap finns inte. IPCC medger till exempel att molnbildningen är dåligt känd. En minskning av molnmängden med 2 procent skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen under 1900-talet.

Åtskilliga forskare har föreslagit olika naturliga förklaringar till 1900-talets uppvärmning. Sedan 2010 har mer än 200 vetenskapliga arbeten publicerats som lett till slutsatsen att variationer av solaktiviteten har större betydelse för jordens temperatur än variationer av luftens koldioxidhalt.

Solfläckar har observerats sedan mer än 300 år, och man har noterat ett samband mellan solfläcksintensitet och klimat.

En möjlighet som föreslagits av den danske klimatfysikern Svensmark är att förhöjd solaktiviteten ger ökad magnetisk avskärmning av den kosmiska strålningen mot jorden, som därför minskar. Detta leder till färre kondensationskärnor och minskad mängd kylande låga moln och därmed högre global temperatur. Omvänt leder minskad solaktivitet till mer låga moln och lägre temperaturer.

Historiska data bekräftar också sambandet mellan antal solfläckar och temperatur.

Lägst antal solfläckar finner man vid det kyliga Maunderminimet under lilla istiden och högre antal under den medeltida värmeperioden och allra högst under 1900-talet, som präglades av global uppvärmning.

Genom experiment utförda i Cerns partikelaccelerator har man också bekräftat att kosmisk strålning stimulerar uppkomsten av kondensationskärnor som är av betydelse för bildandet av låga moln. Därmed finns ett fastställt orsakssamband mellan antalet solfläckar och molnbildning.

1900-talets uppvärmning skulle således kunna förklaras som en följd av ökad solaktivitet efter lilla istiden, som sträckte sig till slutet av 1800-talet. Det var ingen riktig istid, utan snarare en i raden av kallare perioder.

Det är den kallperioden vi nu håller på att lämna. Kanske har vi redan lagt den bakom oss. Ingen signifikant uppvärmning har skett de senaste 18 åren.

Att den medeltida värmeperioden, omkring åren 800 till 1300 verkligen existerat, att det var minst lika varmt då som nu och att den hade global utbredning, är numera allmänt accepterat. I klimathotsdebatten har denna period blivit kontroversiell. Klimathotsskeptikerna menar att om det var varmare än nu för tusen år sedan, vad är det då som säger att människans koldioxidutsläpp har något med dagens globala uppvärmning att göra?

Den övertygande bevisningen för att den medeltida värmeperioden verkligen existerat är förstås en obekväm sanning i kampen för det fossilfria samhället.

Då det är fastlagt att det finns ett orsakssamband mellan antalet solfläckar och molnbildning, ligger det nära till hands att den påtagliga korrelationen mellan antalet solfläckar och temperatur också visar på ett orsakssamband. Korrelationen är betydligt påtagligare än korrelationen mellan koldioxidhalt och temperatur.

Detta utgör visserligen inte något bevis för att växthushypotesen är ogiltig, men det stärker i vart fall det klimathotsskeptiska argumentet att koldioxiden inte spelar huvudrollen för klimatförändringar.

Det finns inte en enda forskare eller forskargrupp i hela världen som säkert kan säga vad som styr klimatet. Men det finns påverkansgrupper, byråkrater, politiker och forskare som bestämt sig för att det är färdigdiskuterat och att det är koldioxiden allt handlar om. Sedan finns det forskare som forsätter att forska och försöker lära sig mer om hur klimatförändringar uppstår.

Uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet är cirka en grad, och vi vet inte ens hur mycket som beror på ökande växthusgaser. Andra faktorer än koldioxid har sannolikt större betydelse och ytterst är det solen som är vår primära energikälla och därmed huvudorsaken till vårt klimat.

Sigvard Eriksson, fri debattör, f d företagsledare