En 16-årig asylsökande pojke begick självmord i Vännäs i slutet av förra månaden. Dagen efter försökte ytterligare två ensamkommande som bor i kommunen ta sina liv. Sedan i slutet av januari har sju personer försökt begå självmord varav tre asylsökande pojkar har lyckats.
De tragedier vi sett de senaste veckorna måste tas på största allvar.
Den psykiska ohälsan hos unga afghaner tycks öka i takt med att Migrationsverket, ofta på ytterst vaga grunder, skriver upp ungdomarnas ålder och därefter ger avslag på deras asylansökningar.
Jag har arbetat i Afghanistan från 2012 till 2016 och har sett hur säkerhetsläget försämrats kraftigt från år till år. Mina arbetsgivare, däribland den svenska ambassaden, har fått vidta en rad säkerhetsförbättringar för att skydda sin personal. Som statlig tjänsteman kan man inte sätta sin fot utanför ambassaden utan livvakter och ett par bepansrade bilar på grund av risken för direkta attentat eller bomber.
Vidare har Afghanistans regering tappat kontrollen över tio procent av landet. Ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt Daesh/IS.
Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer.
Den afghanska regeringen kan i praktiken inte garantera säkerheten någonstans i landet. Men det går tydligen bra att skicka afghanska ungdomar till denna miljö.
Lärare och fältpersonal på olika boenden vittnar nu om djupt deprimerade ungdomar där en del av dem helt öppet i sociala medier säger att de tänker begå självmord. En del av självmordsplanerna uppges också ske i slutna grupper på till exempel Facebook.
Det är dags att ta nödropen på allvar. Trots att lärare, psykiatriker, gode män och anställda på olika boenden larmat om situationen under en längre tid tycks regeringen, som har ansvaret för den lagda migrationspolitiken, vara helt döv.
Och trots att frågan måste debatteras mycket mer så hukar man i Rosenbad och låter myndigheterna verkställa politiken.
För att undvika en självmordsepidemi bland unga afghaner under 2017 måste det samhälleliga maskineriet få utökade resurser för att kunna sätta in kraftfulla preventiva åtgärder. Det handlar om utökat psykiatriskt stöd, fler dari-talande personer till stödtelefoner och om utbildning av personal kring hur man hanterar den här typen av frågor. Men i första hand gäller det att lyssna på de som jobbar nära ungdomarna för att förstå vilka behov som finns ute i verksamheten. Det finns ingen tid att förlora.
Till syvende och sist handlar det också om att försöka ingjuta hopp. Men hopp om vad?
Så länge det bekymmersamma säkerhetsläget i Afghanistan består samtidigt som regeringen inte viker en tum från att utvisa tonåringar till en konfliktmiljö står dessa stödpersoner inför ett närmast omöjligt uppdrag.
Johan Chytraeus (L)Har arbetat som expert med utvecklingsfrågor i Afghanistan 2012–2016 för EU samt för Sveriges ambassad i Kabul