Vi lever i en tid då tid har blivit allt mer av en lyxvara, inte minst för våra barn. Tid att få vara barn. Tid tillsammans med mamma och pappa. Vi kristdemokrater menar att det är avgörande att politiken ger stöd och underlättar för vuxna att sätta barnen i centrum.
Arbetslinjen kan inte vara den enda princip vi bygger vår välfärd på, utan vi behöver också andra principer – inte minst sådana som sätter relationer och tilliten mellan människor i centrum.
Kristdemokraterna vill därför att varje barn i förskolan ska få mer tid med de vuxna, genom att barngrupperna blir mindre, och vi har en konkret modell för hur detta ska bli verklighet.
I boken Förskola för de allra minsta – på gott och ont har författarna Magnus Kihlbom (barnpsykiatriker), Birgitta Lidholt (doktor i pedagogik) och Gunilla Niss (förskolepsykolog) nyligen visat vilken negativ inverkan de stora barngrupperna faktiskt har på små barn. I boken presenterar de aktuell forskning inom bland annat neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytningsteori.
När barn inte blir sedda antingen resignerar de eller blir överaktiva. Tilltron till vuxenvärlden får sig en törn. Hjärnans utveckling sker i anknytningen till en vuxen, och de tre första åren är de allra viktigaste. Mer än pedagogik behöver små barn få samspela med en vuxen för att lära sig saker.
Om förskolan skulle ha presenterats som en ny barnomsorgsmodell – sådan som den verkligen ser ut i dag – skulle den aldrig ha accepterats.
1972 var rekommendationen maximalt 10-12 barn i småbarnsgrupperna, skriver Kihlbom/Lidholt/Niss.
I en rapport som jag har beställt från Riksdagens utredningstjänst framgår att antalet legat konstant vid 17 barn per barngrupp – eller 5,3 barn per anställd allt sedan år 2000.
Kostnaden per barn och år har visserligen ökat från ca 87 000 (år 2000) till 127 000 (år 2013), men samtidigt bidrar föräldrarna med en allt mindre andel. Medan föräldrarna år 2000 bidrog med 16 procent, står de i dag för 7 procent av vad förskolan faktiskt kostar. I fasta priser har insatsen sjunkit från 17 100 kronor per barn och år (år 2000) till 8 900 kronor (år 2013).
Kristdemokraternas finansieringsmodell går ut på att stat och kommuner tillsammans skjuter till pengar som öronmärks för minskade barngrupper, men även att maxtaxan justeras upp med hundra kronor för första barnet, 67 kronor för andra barnet och 33 kronor för tredje barnet.
Föräldrarna står därmed för en fjärdedel, kommunen för en fjärdedel och staten för hälften. Detta skulle tillsammans innebära 1,4 miljarder kronor – direkt till att minska barngruppernas storlek. Effekten beräknas till ett barn mindre per grupp.
Samtidigt vill vi lyssna till de föräldrar som ser behovet hos sitt barn att få den lite närmare anknytningen till mamma och pappa, och som ser att de första tre åren inte handlar så mycket om pedagogik som om närhet och omsorg.
Som nämndes tidigare kostar förskolan i genomsnitt 127 000 kronor per förskoleplats och år. I Uppsala län uppgår det så kallade förskolebidraget – det bidrag det allmänna betalar för en förskoleplats – till mellan 105 112 kronor (Tierp) och 131 450 kronor (Uppsala) enligt Riksdagens utredningstjänst. Detta är den genomsnittliga kostnaden där såväl heltidsbarn som 15-timmarsbarn räknas med. Kostnaden för en heltidsplats i förskolan uppgår, enligt den beräkningsmodell som Riksdagens utredningstjänst har använt, till 165 000 kronor per år.
Samtidigt uppgår vårdnadsbidraget bara till 3 000 kronor per månad. Vi vill att vårdnadsbidraget utformas som en barnomsorgspeng och att höjningen blir till minst det dubbla – cirka 6000 kronor.
Med tanke på att småbarnsgrupperna är så stora, och modern forskning visar att många barn riskerar att fara illa, är det inte heller mer än rimligt att riksdag och regering erbjuder alternativ till förskolan tills dess att barngruppernas storlek har nått en acceptabel nivå.
Detta är skälen till att Kristdemokraterna demonstrerar på Första maj i Uppsala – att vi vill se valfrihet och rättvisa i barnomsorgen. I år demonstrerar vi för tionde året, och vi tror att det är mer aktuellt än någonsin att sätta barnen och familjen först på detta sätt!
Mikael Oscarsson (KD), Riksdagsledamot från Almunge