När valrörelsen går in i slutskedet kan vi konstatera att flertalet partier valt att hålla mänsklighetens ödesfråga, klimatet, borta från agendan. Politikerna tycks vara mer rädda för klimatpolitik än för klimatförändringar.
Därmed ökar också risken att människors klimatengagemang vänds till frustration och ångest över bristen på initiativ. Ingenting, inte ens arbetslösheten, oroar svenska folket mer inför framtiden än hoten mot miljö och klimat.
En majoritet av svenska folket vill också se en skärpning av klimatpolitiken. Enligt en Sifoundersökning som Naturskyddsföreningen redovisar i dag är 64 procent av befolkningen positiv till ett nytt, mer ambitiöst klimatmål. En så klar majoritet vill att vi ska minska utsläppen med 40 procent till 2020 på hemmaplan. Bara 14 procent är emot ett sådant mål.
Vi har också undersökt hur alla kandidater på valbar plats i riksdagsvalet ställer sig till samma förslag. Samtliga kandidater för Vänsterpartiet och Miljöpartiet är positiva, liksom nästan alla S-kandidater (93 procent). Men det finns också visst stöd i allianspartierna, de som röstade igenom det nu gällande målet i riksdagen. Var femte moderat kandidat och 15 procent av centerkandidaterna säger ja till ett "rent" 40-procentsmål. Det är naturligtvis oerhört glädjande.
Dagens klimatmål för minskade utsläpp i Sverige är 27 procent till 2020 (jämfört med 1990). Vi har redan klarat 23 procent. Utan ett nytt och tuffare mål återstår alltså en procent per år under den kommande mandatperioden. Helt otillräckligt om Sverige ska ta sin del av ansvaret för att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader.
Det märkliga är att politikerna fortsätter odla myten att klimatåtgärder är dyra och svåra, trots att historien visar att det går lättare och snabbare än de förutspår, både i Sverige och EU. I min nya bok ”Vår tid är nu” redovisar jag några exempel:
1. Det klimatmål som Sverige satte upp kring sekelskiftet var minus fyra procent till år 2010. När vi kom dit hade vi minskat utsläppen med mer än det dubbla. Varken politiker eller ekonomer påstår att vi skulle haft högre BNP och fler jobb om vi hade stannat vid fyra procent. Snarare är det en fördel för företag och hushåll att vi idag har bränslesnålare bilar och att oljepannorna är skrotade. Även EU har i praktiken nått sitt klimatmål till 2020 fem år för tidigt. Slutsatsen är att målen nås lättare än vad politikerna vågat tro.
2. År 2007 åkte svenska folket dubbelt så mycket tåg och hälften så mycket bil som Trafkverket förutspådde i slutet av 1990-talet. Trenden håller i sig, Men infrastrukturinvesteringarna styrs alltjämt av samma gamla antagande om att biltrafiken ökar i takt med tillväxten.
3 . Sverige har lovat att minst hälften av vår energiförsörjning ska komma från förnybara källor år 2020. Det målet är redan uppnått. Vindkraften ska enligt Energimyndighetens prognoser producera 14 TWh el år 2030, men kommer sannolikt att klara det målet redan under nästa mandatperiod.
Jag vill inte försöka påskina att omställningen till det hållbara, fossilfria samhället blir lätt. Det blir bara lättare än vi tänkt oss.
Det som väntar är ett maratonlopp som kommer att sätta såväl samhällsekonomin som våra värderingar på prov. Men varför fokusera på det möjligen tunga slutvarvet när vi just tagit första steget? Det gick lätt, och det tycks även nästa steg vara. I den fas av omställningen där vi befinner oss nu visar erfarenheten att det snarare skapar sysselsättning och stärker konkurrenskraften när vi också använder energin smartare.
Det globala dödläget i klimatfrågan kan inte brytas så länge alla försöker vänta ut alla andra. Världen är i akut behov av länder och regioner som kan visa att det går att minska utsläppen utan att äventyra välfärden. Sverige har unika möjligheter att spela den rollen – och allt att vinna på att ta den.
Svante Axelsson , generalsekreterare Naturskyddsföreningen