Den 10mars presenterade den brittisk-ryske journalisten och författaren Peter Pomerantsev hos Forum Axess i Stockholm en skarp analys av den nya, postmoderna ryska propagandapolitiken.
Han menar att där tidigare den sovjetiska propagandan hade försökt övertyga människor i Väst om en annan bild och tolkning av verkligheten än den de redan hade, är propagandan nu inriktad på att ständigt sprida olika versioner och tolkningar av händelser och förhållanden, fritt uppdiktade, med syftet att förvirra och skapa misstänksamhet.
I slutändan är tekniken tänkt att undergräva tilltron till att det över huvud taget finns sanningar att hålla sig till. Om människor allt mindre litar till bestående sanningar eller fasta värden till förmån för ett alltmer allomfattande relativiserande, kan de lättare manipuleras.
Därmed kan också deras motstånd mot ryska framstötar på olika plan urholkas och den västliga försvarsförmågan försvagas.
En av Pomerantsevs slutsatser av den nya ryska propagandastrategin är att två allvarliga brister i Väst behöver åtgärdas – kapaciteten för kontraspionage och motpropaganda måste återupprustas och återaktiveras, och medierna och andra i Väst måste aktivt bemöta den ryska propagandan i specifika fall.
Ett sådant specifikt fall är nu aktuellt i Sverige med anknytning till den ryska aggressionen mot Ukraina. Den ryska ambassaden i Stockholm säger sig på sin hemsida ha kommit till klarhet om vad som har ”givit upphov till hela ukrainska händelseförloppet. Nämligen västs vilja, inte minst Sveriges som initiativtagare till EU:s Östliga partnerskap, att på alla sätt driva igenom Kiev i Europeiska unionen. ”
Sverige, som tillsammans med Polen, tog initiativ till det Östliga partnerskapet, är alltså medskyldigt till kriget i östra Ukraina. Desinformationen är fundamental.
Det Östliga partnerskapet mellan EU och sex östeuropeiska stater är inget svensk-polskt påhitt. Det är en fortsättning på EU:s grannskapspolitik från 2004, vilken i sin tur går tillbaka på det breda europeiska reformstöd till samtliga länder i före detta Sovjetunionen, som inleddes direkt efter Sovjetunionens fall. Under nittiotalet deltog också Ryssland aktivt i reformamarbetet med EU och dess medlemsstater, däribland Sverige, där en av ambitionerna var att bidra till att Ryssland fick ett demokratiskt och rättssäkert styresskick.
Men i och med Putinregimens makttillträde vid sekelskiftet vändes kursen bakåt, reformprocessen skulle stoppas och Rysslands framtid skulle sökas i dess förgångna.
Trots sin tvekan inför Moskvas nya linje sedan år 2000 ställde EU 2010 upp på en förlängning av det särskilda partnerskapet från 1994 med Ryssland, inriktad på en oundgänglig modernisering av landet. Men det gångna året har bekräftat även för den klentrogne att ett paradigmskifte har ägt rum. Kommissionen skriver nu på sin hemsida att som ”svar på Rysslands illegala annektering av Krim och fortsatta destabilisering av Ukraina – inklusive aggressionen genom ryska väpnade förband på ukrainsk mark – har EU avbrutit samtalen om visering och ett nytt avtal EU-Ryssland. De flesta samarbetsprogrammen mellan EU och Ryssland har avbrutits”.
Det bör också noteras att skälet till att det Östliga partnerskapet så snabbt lanserades från EU:s sida hösten 2008 var den ryska väpnade aggressionen mot Georgien i augusti samma år, som visade att Moskva nu hade tagit sig rätten att med vapenmakt ändra den ordning, som Moskva självt hade drivit fram och godkänt 1991.
EU:s Östliga partnerskap ska bidra till en fungerande parlamentarisk demokrati, en effektiv och genomskinlig marknadsekonomi och en tillförlitlig och lagstyrd rättsstat. Det är lätt att förstå att en sådan målbild för Ukrainas del kan te sig både avskräckande och hotfull för den sittande regimen i Kreml.
Men i Ukrainas fall har alltsedan landets frigörelse från Sovjetunionen en kontinuerlig önskan funnits om europeiskt stöd för de gigantiska reformbehoven i landet och för ett närmande till EG/EU. EU:s första partnerskaps- och samarbetsavtal med Ukraina ingicks 1994. Alla på varandra följande regeringar i Kiev, inklusive regeringen Janukovitj, har prioriterat reformsamarbetet med EU och dess medlemsstater. Det är alltså en suverän stats demokratiskt valda regeringar, som i tur och ordning begärt och fått löfte om stöd för att bygga ett samhälle av västlig, demokratisk karaktär.
Att Väst skulle ha velat ”på alla sätt driva igenom Kiev i Europeiska unionen” stämmer inte heller. I själva verket är den allmänna uppfattningen inom EU att Ukraina inte kan bli medlem i EU ännu på mycket länge.
Vad EU däremot gör är att honorera sina åtaganden och garantier gentemot Ukraina, till skillnad från regimen i Moskva, som just sviker Rysslands egna formella åtaganden och högtidliga garantier gentemot Ukraina på ett sätt, som Europa inte upplevt sedan Nazitysklands dagar.
En tredje myt, som ingår i den ryska propagandan, och som också sprids av Kremls språkrör i utlandet, även i Sverige, är att Väst genom att leva upp till sina åtaganden gentemot Kiev skulle ha provocerat Moskva till den väpnade interventionen i Ukraina.
Men nu har president Putin själv bekräftat att det var den folkliga resningen mot den korrupte president Janukovitj, som utlöste det ryska beslutet att angripa Ukraina. Två tunga faktorer räcker mer än väl för att förklara det ryska anfallet på det slaviska broderlandet – Kremls skräck för att ett demokratiskt Ukraina skulle inspirera till en färgad revolution i Ryssland, och det strategiska målet att tvinga in Ukraina i den kommande Euroasiatiska unionen, vilket Moskva ser ut att ha lyckats med i fallet Armenien. I ljuset av Moskvas hårda linje mot Armeniens regering bör Västs tydliga stöd för Ukrainas linje snarast ha verkat återhållande på det ryska agerandet.
Krister Eduards, tidigare bland annat tjänsteman på UD och SIDA samt ambassadråd i Moskva