Regeringens svar på det bistra Pisa-resultatet är enligt Aftonbladets intervju med utbildningsministern (8/4) att 40000 lärare ska ”drillas” i läsförståelsestrategier till en kostnad av en halv miljard.
Vi är helt införstådda med att lärares arbete med läsförståelse är en nödvändig förutsättning för elevers utveckling av en god läs- och skrivförmåga. Vikten av detta är ingenting nytt i den pedagogiska debatten.
I slutet av 90-talet tog en expertgrupp i USA, på uppdrag av kongressen, fram vad som utmärker framgångsrik läs- och skrivpedagogik, där betydelsen av en medveten undervisning i läsförståelse ingick som en del. Det samlade vetande som redovisades pekade tydligt ut, inte bara läsförståelsen, utan även övriga grundförutsättningar, nödvändiga för att alla barn ska få utveckla en god läs- och skrivförmåga.
Uppdraget resulterade i projektet No Child Left Behind, där forskarnas noggrant framtagna och evidensbaserade undervisningsmetoder skulle föras över till lärarna. I satsningen ingick att lärarna skulle fortbildas och elevernas kunskapsresultat noga övervakas. Trots de enorma summor som regeringen investerade i programmet gav det inte förväntad effekt. Bristerna i läs- och skrivförmåga är fortfarande påtagliga i amerikanska skolor. Kunskapen fanns, ambitionerna fanns och pengar saknades inte. Vari låg då problemet?
I enlighet med den välrenommerade pedagogikprofessorn John Hattie skulle svaret kunna vara att forskningen missat det faktum att skickliga lärare utgår från det kulturella och kontextuella sammanhanget, och modifierar sin undervisning utifrån elevernas olikheter.
Den ensidiga överföringen av vetenskapligt baserade metoder från forskare till lärare framstår därmed som den kritiska faktorn.
Som vi ser det kan en undervisningsmetod vara ytterligt evidensbaserad, men – och det här är forskningen klar över – om den som ska använda sig av den bevisligen effektiva metoden inte har den teoretiska kunskapen om varför man bör handla på ett visst sätt, så kommer undervisningen att ge ringa resultat. Man kan inte erövra nya metoder utan att lära känna och förstå bakomliggande teoretiska samband. En bra lärare reflekterar ständigt över sina pedagogiska handlingar, är beredd att ompröva dem, och gör alltid sin personliga tolkning av tillgängliga strategier. Eftersom lärande är en mycket individuell process behöver en bra lärare dessutom vara kunnig i många olika metoder för att kunna anpassa undervisningen i förhållande till eleven, ämnet och situationen.
Att ”drilla” lärare i metoder innebär att man bortser från lärares viktigaste redskap: den teoretiska grunden för och den ständiga reflektionen över de pedagogiska handlingarna.
Precis som i No Child Left Behind förmedlas den evidensbaserade metoden från forskare till lärare. Lärarna ses alltså som objekt för den statliga fortbildningssatsningen – inte som medaktörer i utvecklandet av den egna yrkeskunskapen.
I skollagen från 2011 betonas uttryckligen samspelet mellan den vetenskapliga grunden och den beprövade erfarenheten för utvecklingen av skolans verksamhet.
Men hur kan den akademiska kunskapen göras tillgänglig för lärare i deras arbete att utveckla skolan, och hur kan akademin tillgodogöra sig lärares praxiskunskaper i syfte att utveckla skolforskningen?
Det vill säga, hur ska det samspel åstadkommas som skollagen föreskriver och som är grunden för all pedagogisk utveckling?
Vi vet genom egen forskning att lärare gärna tar till sig nya vetenskapliga rön inom det pedagogiska området, men att forskningsrapporter och vetenskapliga artiklar ofta upplevs som svårtolkade.
En lösning är, enligt vår erfarenhet, att forskarutbildade lärare går in i det kollegiala sammanhanget och i samverkan med lärarna kopplar praxiskunskaper till aktuella vetenskapliga teorier.
Skollagens krav på samspel mellan den vetenskapliga grunden och den beprövade erfarenheten skulle därmed tillgodoses till gagn för både skolforskningen och professionen och komma till uttryck i en gemensam, målinriktad och djupgående utvecklingsprocess inom skola och universitet. Inget snabbfix, men ett långsiktigt arbete karaktäriserat av uttalad respekt för lärares professionalitet och skolors olika kulturer.
Eva Heimdahl Mattson, professor emeritus i specialpedagogik, Stockholms universitet
Catharina Tjernberg, fil dr i specialpedagogik, Stockholms universitet