I dag är det 21 mars, en symbolernas dag. Det är nyårsafton för de många folkgrupper som firar Newroz, mors dag i Mellanöstern och ofta sammanfaller datumet också med vårdagjämningen, även om den i år inföll redan i går, den 20 mars.

Den 21 mars 1989 är en dag jag minns som i går.

Det var en ganska fin dag i Beirut. Jag lämnade min familjs lägenhet på morgonen och gick den långa vägen från de gamla judiska kvarteren i Beirut, Wadi Abou Jamil, där vi bodde, till mitt extrajobb som springpojke åt gendarmeriet på franska ambassaden i Beirut. Egentligen borde jag ha varit på väg till skolan, men inte denna dag. På vägen såg jag lekande barn och äldre kvinnor som drack kaffe i gränden, samtidigt som jag noterade att dagens kommers började ta fart längs den långa gatan.

Jag hade ett möte på ambassaden (ja, mina mötesvanor började tidigt, kanske är det därför jag känner mig så hemma i politikerrollen), och skulle introducera en guldhandlare för fransmännen som ville köpa guld. Min roll var att hitta rätt person och jag skulle få en andel av affären.

Mitt i mötet hörde vi granatbeskjutningar som kom från det håll där jag bodde.

Vi satte på radion, och mycket riktigt sade de att Wadi Abou Jamil var under granatattack. Jag lämnade allt och sprang mot mitt hem trots att både gendarmeriet och guldhandlaren försökte stoppa mig.

Jag måste ha sprungit snabbare än någonsin. Jag måste ha undvikit vissa granater med små marginaler. Väl framme vid huset var det tomt och öde, men skrik och ljud av sorg kom från vår lägenhet. Jag var panikslagen. Jag som planerat att avsluta dagen med att köpa en morsdagspresent trodde att min mamma eller något av mina syskon hade drabbats av attackerna. Väl inne i lägenheten såg jag gråtande människor och min syster Halime. Hon berättade att hon, min andra syster, hennes barn och vår mamma hade varit en hårsmån från att dö. Alla var väl behållna, men satt så långt in bland alla människor som samlats i lägenheten att jag inte såg dem. För hemma hos oss hade många från grannskapet samlats eftersom vår lägenhet klarat sig bra. Men våra grannar var inte lika lyckligt lottade.

Tre barn och två mammor dog den dagen och många andra skadades.

Själv fick jag en ordentlig utskällning av alla vuxna som tyckte att jag borde ha stannat kvar i trygghet på ambassaden och absolut inte tagit mig ut eller hem. Men när man växer upp i krig som jag gjorde kan man ibland tappa respekten för faror och bli dumdristig.

Den dagen fick jag inte fira min idol, min mamma Feiroz, som jag hade planerat. Som tur var fick jag behålla henne många år till innan sjukdom tog henne. Men ibland sörjer jag över alla förlorade år, alla år som jag och hon inte sågs. När hon var kvar där och jag här, i Sverige.

När vi pratar om migration och integration, om ensamkommande och flyktingar, om att starta ett nytt liv i ett nytt land, missar många något väldigt viktigt. Nämligen att vi som kommit också är människor med känslor, som vill väl och som sörjer varje dag vi inte får vara tillsammans med de personer som betyder allra mest. Som våra mammor.

Gemensamt för de flesta som kommit till Sverige som studerande, arbetskraftsinvandrarare, kärleksinvandrare, på flykt eller som EU-medborgare är att vi vill skapa ett bättre liv för oss själva och bidra till samhället. Med flit kan alla drömmar bli sanna. För just Sverige är ett land där drömmar kan förverkligas. Men vi måste gemensamt jobba mer för att minska utanförskapet och motverka det som skapar en uppdelning i vi och dem.

Många krig och konflikter i dagens Mellanöstern har sin bakgrund i att makthavarna av politiska skäl påminner invånarna om deras bakgrund och upprätthåller system där människor förblir flyktingar eller främlingar i nästan evigheter.

Om vi låter oss utnyttjas och användas i detta maktspel får vi aldrig den integration vi behöver i vårt nya land.

Hur länge vi ska betrakta oss som flyktingar eller anse att vi har flyktingbakgrund? Som barn kommer jag ihåg hur personer som själva hade fötts i Libanon men var barn till fördrivna flyktingar från andra länder gick runt med nycklar runt halsen och pratade om sin längtan efter att åka tillbaka till sina hemtrakter, i ett annat land, och öppna dörren till sina mor- och farföräldrars hem. Där inte ens generationen efter dem som flytt betraktade det nya landet som sitt. Exemplen är många och gör det enkelt för makthavare att vända människor mot varandra. Det finns tyvärr sådana tendenser i vårt samhälle i dag.

En del politiker vill lyfta fram olikheterna, och en del personer vill till varje pris behålla delar av det gamla livet som inte hör hemma i ett modernt samhälle.

Egentligen så möts dessa två krafter utan att veta om det. De möts i att hjälpas åt och skapa den polarisering som är så farlig. Om vi upprätthåller ett system där vi aldrig glömmer tidigare konflikter, där vi aldrig lägger några oförrätter bakom oss, kan vi aldrig skapa något nytt eller blicka framåt. Vi ska lära oss av historien. Vi ska vara stolta över vår historia och vårt ursprung. Men vi ska inte upprepa historien, och speciellt inte sådant som leder till krig och konflikter. Migration och integration har pågått så länge människan har funnits och det är dags att låta det göra världen bättre. En början är att utgå ifrån människors lika värde!

Mohamad Hassan, kommunalråd (L)